Förbudsiver en följd av okunskap om tro

Denna text publicerades första gången 2020

Första delen av regeringens utredning om konfessionella friskolor är att välkomna.

Andra delen – som föreslår ett etableringsstopp – väcker flera frågor som troligen har sin grund i två elefanter i rummet: religion i allmänhet och islam i synnerhet.

Under onsdagen presenterades regeringens utredning om religiösa friskolor. Förslagen går ut på att skärpa kontrollen av de befintliga skolorna och dess ägare, samt att sätta stopp för nya konfessionella friskolor.

Utredningens första del med tydligare krav och definitioner, samt skärpt granskning av verksamheten är välkommen. Det är svårt att se någon åtgärd som högre prioriterad eller bättre investerad än att värna en god och gedigen skolgång för ett så stort antal barn som möjligt. Att det förekommer skolor – kommunala eller fria, konfessionella eller icke-konfessionella – som på olika sätt inte uppfyller de krav och förordningar som finns är en skam och allt som styr upp skolans verksamhet är av godo. 

I ljuset av det blir dock utredningens andra del mer betydligt mer problematisk. I ett tilläggsdirektiv, sprunget ur januariöverenskommelsens eviga kompromissande, föreslår utredningen ett etableringsstopp för nya religiösa friskolor. Ett sådant förbud är svårt att införa, menar utredaren Lars Arrhenius själv, eftersom det troligen strider mot religions- och näringsfrihet samt europeisk etableringsrätt. Ändå framhärdar regeringen. Varför? Har inte skola och samhälle större problem att utreda än just detta?

Under presskonferensen sa utbildningsminister Anna Ekström att ett etableringsstopp skulle leda ”till en bättre svensk skola för alla barn”. Hur vet hon det? Underlaget för att göra ett sådant uttalande är högst begränsat eftersom det idag är färre än en (1) procent av Sveriges elever som går i en konfessionell skola. Dessutom framkommer i utredningen att elever i konfessionella skolor tenderar att vara mer nöjda med sin skolgång än elever i andra skolor. Vilken data lutar Anna Ekström sig mot i sitt tvärsäkra uttalande? Och på vilka sätt rimmar det med att ha elevernas bästa för ögonen – vilket utredaren Arrhenius återkom till – när man inte lyssnar på deras upplevelser av sin skolgång?

Den kritik som riktas mot konfessionella friskolor har, enligt TT, gällt religiöst färgad undervisning, grova ekobrott och samröre med terrorstämplade IS. Samtliga dessa punkter är förkastliga, men antagligen också att betrakta som avarter. Det är därför ingen djärv gissning i att det, bakom förslaget om etableringsstopp, finns två elefanter i rummet: religion i allmänhet och islam i synnerhet.

Om vi börjar med islam: den reella oron för parallellsamhällen och ökad radikalisering, parad med en rädsla att uppfattas som islamofobisk, gör att politikerna väljer att förbjuda alla nya skolor på konfessionell grund. Dithän har debattklimatet hamnat.

Kanske hör det samman med den andra elefanten – religion i allmänhet. Kunskaperna om och erfarenheterna av levande tro är så grunda att många har svårt att diskutera och relatera till tro och andlighet. Då ser man heller inga nyanser och istället lurar förbudsretoriken bakom hörnet. Men en sådan lösning är i grunden repressiv och antiliberal och troligen i konflikt med såväl svensk grundlag som internationella överenskommelser.

Debatten skulle må bra av att partierna i januariöverenskommelsen läste senaste numret av Liberal debatt där läkarstudenten Klara Lidman skriver om religionens positiva bidrag i samhället som att underlätta samarbete, locka fram godhet, skänka meningsfullhet:

”Nyateisternas mål är att göra oss gudlösa. I sann upplysningsanda ska vi stå där, nakna inför livet. Ensamma inför dess stora frågor och svåra stunder. [Men i] vårt hyperindividualistiska samhällsprojekt kan vi dra fördel av religionen. Detta innebär inte att målet behöver vara religiös homogenitet eller en statskyrka. Bara att religion kan vara en positiv ingrediens i samhället och inte nödvändigtvis är något att motarbeta.”

Det gäller i högsta grad konfessionella skolor, givet att dessa granskas så att de håller sig inom regelverket.  

Jonas Eek