Hjälp de anhöriga i sorgearbetet genom att låta döden ta den plats i livet som den måste få lov att ha, skriver Jonas Eek om statistiken som visar att tiden mellan dödsfall och begravning ökar i Sverige.
Tiden mellan dödsfall och begravning fortsätter att öka, vilket KT rapporterat om. I Sverige är genomsnittstiden 22 dagar, vilket är väsentligt högre än andra jämförbara länder. Dessutom begär allt fler dispens för att kunna överskrida den lagstadgade 30-dagarsgränsen. Förklaringarna varierar: osämja mellan anhöriga, en tendens att skjuta på obehagliga saker, hårt tryck på fredagar som begravningsdag. Oavsett vilket är detta bedrövligt.
Som präst är min erfarenhet att det främst är almanackan som styr de anhöriga. Till viss del är detta fullt begripligt. Men till vilket pris? En alltför lång period mellan dödsfall och begravning gynnar sällan sorgearbetet. Och vart är vi på väg som samhälle, om livet inte tillåts stanna upp och styras om ens i dödens närhet? Likaså öppnar den långa tidsperioden upp för att kremation redan ägt rum, varför begravningen blir över en urna i stället för kista. Det är olyckligt och bidrar till att främmandegöra döden ytterligare. Sammantaget framträder bilden av en kultur där döden blivit så osynliggjord att den inte tillåts ta plats ens när den inträffar.
Det är hög tid att Svenska kyrkan och begravningsbranschen gör gemensam sak. Var tydlig med att erbjuda flera olika begravningstider. Undvik begravning över urna i möjligaste mån. Och hjälp de anhöriga i sorgearbetet genom att låta döden ta den plats i livet som den måste få lov att ha.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR