Hur skulle det vara om motionerna var anonyma?

1) När går missionsmotionen genom?

Man börjar nästan kunna ställa klockan. Både efter motionen och efter läronämndens yttrande. Vart fjärde år – i början på varje ny mandatperiod – återkommer nämligen snarlika motioner som önskar förändra Kyrkoordningens formulering av församlingens grundläggande uppgift. Med samma periodicitet återkommer också läronämndens rätt kryptiska svar, där man hänvisar till sitt eget yttrande från 2014, med den gamla vanliga slutklämmen: ”en revision av kyrkoordningens nuvarande beskrivning av kyrkans uppdrag och församlingens grundläggande uppgift skulle kräva ett omfattande läroarbete” (Ln 2022:4y). Men – också det som vanligt – inte ett ord eller en rad om huruvida ett sådant läroarbetet skulle vara önskvärt, motiverat eller helt onödigt. Lite svagt kan man tycka, särskilt om man tänker att ­läronämnden ska ge underlag som kan vägleda de förtroendevalda i deras beslutsfattande. Och alldeles särskilt när det gäller en motion som ideligen återkommer.

I sak handlar dessa motioner alltså om att bejaka den gängse uppfattningen att mission inte är något som kyrkan gör, utan mission berättar vad kyrkan är. Kyrkan är sänd (mission betyder sändning) och det uppdraget tar sig tre uttryck: att fira gudstjänst, bedriva undervisning och utöva diakoni. Vi är många som tror att mycket skulle falla på plats med en sådan självbild.

Några menar att oviljan att förändra skrivelsen grundar sig i att det skulle innebära att Lagen om Svenska kyrkan behöver skrivas om. Samma fyrdelade beskrivning av församlingens uppdrag som finns i Kyrkoordningen återfinns nämligen i Lagen om Svenska kyrkan. Kanske är det där skon klämmer. Men det borde inte vara skäl nog för kyrkan att avstå från ett väl­görande teologiskt självbildsarbete.

Årets motion i ärendet (2022:45) är författad av Katarina Glas. Glas är vis av läronämndens tidigare yttranden och före­slår därför kyrkomötet ”att uppdra till kyrkostyrelsen att initiera ett läroarbete för att fördjupa och bredda förståelsen av begreppet mission och vad det innebär för församlingens grundläggande uppgift.” Det blir spännande att följa motionen. Tänk om det är i höst den går igenom. Och gör den inte det lär den återkomma om fyra år. Då är det bara att ställa klockan.

Tänk om det är i höst motionen går igenom. Och gör den inte det lär den återkomma om fyra år. Då är det bara att ställa klockan.

2) Vad var det som försvann längs vägen?

När det gäller de senaste årens ambitiösa satsning på kyrkans lärande och undervisning är känslan att något väsentligt försvann längs vägen. Det var den stora trumman man tog fram när programmet för lärande och undervisning presenterades. Ärkebiskopen hade en tidshorisont på trettio eller fyrtio år och hoppades att kyrkans undervisning skulle bli lika välbekant för människor som simskolan. Därmed värjde man sig för ordet ”projekt” som andades kortsiktighet och talade i stället om ”program”. Många som länge hade lyft frågan om kyrkans pedagogiska uppdrag andades morgonluft. Äntligen fick barn och unga, och uppdraget om tro för nästa generation, det utrymme som frågorna förtjänar och kräver.

Programmet har också genererat en del. Många stift och församlingar har tagit uppmaningen och arbetar aktivt med program för lärande och undervisning, bland annat med ekonomiskt stöd från nationell nivå. Nationell nivå har även deltagit operativt genom en översyn av texterna på Svenska kyrkans hemsida, en digital verktygslåda och diverse kommunikationssatsningar.

Men redan vid årsskiftet kommer det nationella delen av programmet avslutas. Det är olyckligt eftersom satsningar av det här slaget kräver systematik, långsiktighet och ordentliga resurser. Tanken är att satsningen ska fortsätta lokalt, men det känns ändå som ett antiklimax. Programmet verkar ha stannat just vid ett projekt och de trettio åren blev tre – programmet hade sitt högtidliga startskott i och med Lärandefestivalen i Karlstad i november 2019.

Men vad det än är som har försvunnit på vägen kanske det kan hittas igen. I Motion 2022:31 föreslås en rad insatser för att ge ny energi till programmet för lärande och undervisning. Motionen föreslår bland annat att inrätta ett råd eller till och med ett institut för kyrkans lärande och undervisning. Förslagen blir än mer angelägna när man ser vilka som skrivit under motionen: Niklas Grahn har suttit med i en av programmets rådgivande styrgrupper och ­biskop Sören Dalevi har varit galjonsfigur för satsningen. De båda vet vad de talar om. Hoppas därför att kyrkomötet lyssnar när de skriver:

”När nu den nationella nivåns treårsprojekt avslutas är det av största vikt att det görs en plan för programmets fortsättning. Annars är risken uppenbar att programmet lärande och undervisning blir ytterligare en i raden av kortsiktiga satsningar som inte förmått att möta det långsiktiga och omfattande folkbildningsbehov som var programmets ambitiösa utgångspunkt. Det som hittills gjorts i programmet är en början men det stora arbetet ligger fortfarande framför oss.”

Avslutningsvis, en formaliafråga: hur skulle det vara om motionerna var anonyma? Tänk om man i det här läget inte visste vem som hade skrivit förslagen eller, i varje fall, vilken nomineringsgrupp veder­börande företrädde. Det är högst troligt att sakfrågorna skulle vinna på en sådan lösning. Det är det lätt att påverkas när man ser vem som skrivit en motion eller vilken nomineringsgrupp som står bakom förslaget. En rad bra motioner riskerar säker­ligen att avslås på grund av slentrian och/eller fördomar mot motionären eller dennes nomineringsgrupp.

Kanske är det ogörligt med ett helt anonymiserat motionsförfarande, men borde inte nomineringsgrupp i alla fall kunna utgå? Man väljs, trots allt, som ledamot till Svenska kyrkans kyrkomöte för att i första hand representera ett stift, inte en nomineringsgrupp.