Hellre liveströmmad än förinspelad gudstjänst

Pandemin rullar på. Vaccineringen verkar gå långsamt. För många som brukar gå i kyrkan på söndagarna är det nya normala att fira gudstjänst via skärm. Visst är det annorlunda och mycket försvinner på vägen. Men vad gör man? Och vem vinner på att klaga?

Många församlingar gör dessutom allt de kan för att erbjuda så goda alternativ som möjligt. Stora digitala kliv har tagits under det senaste året. Somliga församlingsmedarbetare har fått nya arbetsuppgifter och kompetenser, som teknik­ansvariga eller ljud- och bildproducenter. Kvaliteten på församlingarnas sändningar har ökat.

Ändå saknas en fördjupad diskussion om några grundläggande förhållningssätt. Och rent av pastorala råd eller rekommendationer. Vilka teologiska skillnader finns till exempel mellan liveströmmade och förinspelade gudstjänster? Hur bör man som församling agera?

I påskas blev läget akut, när kyrkan plötsligt stod inför en situation man aldrig trodde skulle inträffa: präster och biskopar som vädjade till människor att inte komma till kyrkorna. I stället sattes kameror upp och gudstjänsterna började liveströmmas. Från varenda buske. Det fanns en kreativitet och pionjäranda som kändes frisk.

Nu är läget mindre akut – pandemin rullar som sagt på. Och även om restriktionerna skärptes före advent och jul, är situationen nu varken oväntad eller särskilt ny. Överlag har stängda gudstjänstrum och strömmade alternativ blivit en del av det nya normala. Men då har samtidigt något annat smugit sig på, i det att många församlingar nu väljer att spela in sina gudstjänster i förväg. Det kan finnas flera anledningar till ett sådant beslut, men det kan ha negativ påverkan på gudstjänsten.

Missförstå mig inte – det behöver inte vara fel på det förinspelade per se. Jag följer själv gärna gudstjänsterna på SVT. Dessa är i regel inspelade på förhand av flera skäl: resursmässigt och praktiskt. Vad gäller public service finns dessutom kvalitetskrav på ljud, bild och övrig produktion som kan kräva förinspelning. Men när den lokala församlingens gudstjänst är förinspelad väcker det åtminstone två frågor.

För det första, frågan om verklighet. Det är inte lyckat när församlingsborna sitter hemma och vet att kyrkan är låst och att ingen finns där just nu som firar gudstjänst, samtidigt som det på nätet ges sken av något helt annat. På Facebook eller på hemsidan erbjuds bilden av att julottan faktiskt är i full gång just nu. Men om det inte är sant uppstår en märklig situation. För det är stor skillnad på upplevelsen av en gudstjänst om den faktiskt äger rum just nu eller inte. Ställt på sin spets finns risken att gudstjänsten uppfattas som en illusion snarare än yttersta verklighet.

En andra fråga handlar om interaktion. Även om besöksantalet i rummet är högst begränsat och risken för smittspridning reell går det faktiskt att erbjuda en hel del gudstjänstlik interaktion. Om man livesänder gudstjänsten blir närvaron och tilltalet ett annat, mer inkluderande. Dessutom kan gudstjänsten utökas med andra aktiviteter. Många församlingar – till exempel Laurentiistiftelsen i Lund – gör så, att man firar en mässa som i realtid sänds på nätet. Efter gudstjänsten står kyrkan öppen att besöka. Då finns bröd och vin från nattvardsfirandet att tillgå under enskild kommunion. Det möjliggör för människor att ta del av hela gudstjänsten, först via skärm och sedan via ett besök i kyrkans rum. En sådan lösning erbjuder också möjligheter till samtal och fika. Kort sagt – viss samvaro trots distansering. Att inte experimentera med möjligheter till interaktion när det faktiskt är möjligt kan uppfattas som pastoralt försumligt.

Varför förinspelar församlingar sina gudstjänster? Om det är för att produktionen ska bli bättre borde man släppa sådana prestationskrav. Gör så gott och snyggt ni kan – självklart! – men poängen av närvaro är större än proffsig produktion. Om det är för att man är osäker på att ”visa upp” sin gudstjänst eller förkunnelse då den riskerar att uppfattas som ”pajig” vore det en märklig syn på gudstjänsten som föreställning och en sorglig brist på frimodighet. Om det är för att det för medarbetarna är smidigare att producera på veckan och hålla helgen fri har producent-konsument-kyrkan tagit oroväckande kliv under pandemin.

Pandemin rullar på. Det vore inte fel med pastorala råd och rekommendationer om hur kyrkans gudstjänst bör firas framöver.

Jonas Eek