Sammanlagda församlingar gav bättre arbetsmiljö

– Det mest positiva syns i barn- och ungdomsarbetet. Där började man snart samverka mellan församlingarna så att den som är bra på popmusik gör det i hela pastoratet och den som gärna arbetar med småbarn gör det. Den effekten är tydlig redan, säger Jonas Bromander, religionssociolog som kartlagt effekterna av sex pastoratssammanläggningar under 2014 i Linköpings stift.

Ett syfte med sammanläggningar är att ensamarbetet ska minska. Flera av de nya stora pastoraten har fortfarande bara en diakon, nu med ansvar för ett större område. Men diakonin har också tjänat på sammanläggningarna, enligt enkätsvaren.

– Diakonin är ju större än diakonerna. Andra anställda, pedagoger, präster, musiker och ideella, kan finnas med i det arbetet och därför kan det ändå bli fler som är med och utvecklar och stärker diakonin.

Förutsättningarna för samverkan blir ännu bättre i yrkesgrupper som det finns fler av.

– Musikerna är också positiva. De driver inte så många gemensamma projekt över församlingsgränserna, men de uppskattar ett större kollegium och mer erfarenhetsutbyte.

Men i början av förändringen upplevdes det som att arbetsmiljön hade blivit klart sämre än tidigare. Det beror delvis, menar Jonas Bromander, på osäkerheten som skapas av organisationsförändringar.

Även de förtroendevalda har påverkats av förändringen. Vissa tycker att arbete i församlingsråd inneburit en vitalisering. Andra har upplevt sig reducerade. Tidigare var de ledamöter i ett kyrkoråd med ansvar för budget, verksamhet och personal.

– Nu sitter de i ett församlingsråd med mindre beslutsmöjligheter, många känner sig vingklippta och osäkra på vad de ska göra där. Vissa har slutat och en del upplever att det är svårare att rekrytera till församlingsråden, säger Jonas Bromander.

Han menar att församlingsherden – en arbetsledande komminister med ansvar för en församling – har en viktig roll i att skapa klarhet om församlingsrådens uppgifter.

Men också församlingsherdarna har delvis nya roller. En del arbetar nästan som kyrkoherdar, de har ganska stort ansvar, men de måste be kyrkoherden om pengar.

– En vanlig åsikt är att beslutsvägarna har blivit längre. Och flera församlingsherdar var kyrkoherdar tidigare, några sökte den nya kyrkoherdetjänsten, så det finns olika känslor inför situationen.

De församlingar som själva initierade pastoratsregleringen är mer positiva till förändringarna. Men få pastorat har tänkt strategiskt kring sammanläggningen och sökt nya möjligheter. I flera församlingar uttrycker man att det mest positiva med sammanslagningen är att det mesta har förblivit som förr.

Negativt är också att förankringen och informationen verkar ha brustit, en tredjedel av de intervjuade kan inte svara på varför sammanslagningarna har skett.

– Stiftet har fattat beslutet, uppifrån. Sedan har omställningen gått fort och när den började visste församlingarna inte vad de skulle göra eller hur de skulle hantera sådant som budget, bokföring och bankkontakter, säger Jonas Bromander.

Det gjorde att särskilt administratörer fick slita hårt. De hade varit hjälpta av tydligare handledningar och checklistor, tycker de.

Det har gått för kort tid efter förändringen för att man ska kunna se någon förändring av verksamhet, antal utträden, gudstjänstbesök och gudstjänster i pastoraten. Det syns heller inga tecken på personalnedskärningar, och Jonas Bromander tror snarare på växande personalbudgetar.

– Redan från början var man tydlig med att man inte skulle skära ned på personalen. På lång sikt kanske det blir annorlunda, men på kort sikt ökar sannolikt personalkostnaderna eftersom de större pastoraten behöver en ny nivå av mellanchefer.