Hett omdebatterad film: En barndom i skuggan av bisarra demoner

Suzanne Ostens nya film väckte debatt redan vid världspremiären på barn- och ungdomsfilmfestivalen BUFF i mars, då man tvingades höja åldersgränsen från 11 till 15 år. Skälet var att Statens medieråd klassat den som skrämmande. Osten överklagade och fick rätt. När filmen nu går upp på biograferna är åldersgränsen den ursprungliga, dock ännu ej verkställd eftersom medierådet inte bestämt om de ska överklaga från sitt håll.

Jag borde höra till de ivrigaste försvararna för en lägre gräns. Med en uppväxt i närheten av stark ångest och depression var jag själv ett sekundärstigmatiserat barn med frågor och oro. Under hela vuxenlivet har jag applåderat varje försök att bryta det tabu som fortfarande omger psykisk ohälsa. Kunskapen måste öka – i alla åldrar.

Förvånat konstaterar jag därför att mina känslor inför Suzanne Ostens film är kluvna.

Flickan, mamman och demonerna är en stark skildring, inte bara i ärende utan också genom sitt pedagogiska handlag. Regissören har som bekant i bagaget flera decennier av processbaserad konstnärlig gestaltning för barn. Det märks.

Filmen startar med att Esther Quigley och Maria Sundbom, som spelar dottern Ti och mamma Sara, sitter i en biosalong som ”sig själva” och förklarar att detta är en historia som ordnar sig på slutet. Allt kommer bli bra. 

Och det gör det. Den 90 minuter långa vägen dit är en självbiografiskt inspirerad berättelse om en flicka och hennes schizofrena förälder. Vardagen är en röra av nycker, frånvändhet och misär. Men också av kärlek och humor. Ti är en tjej med integritet och runt omkring finns vuxna som anar hennes utsatthet.

Viktiga roller är ”demonerna”, kostymklädda karaktärer som ska illustrera det psykotiska tillståndets inre röster. De är hotande och bisarra. Avsnitten där de förekommer är på många sätt ansvarsfullt gjorda; akut skrämmande scener bryts mot trygga. 

Samtidigt präglas filmen av en väldigt speciell sorts närgånget obehag, som jag trots egna svåra erfarenheter inte kan känna igen mig i, och mot vilket man inte kan använda argumentet ”men tänk på alla våldsamma dataspel”, vilket några debattörer gjort.

Just det metagrepp som ska göra filmen barnvänlig blir därför paradoxalt nog den faktor som gör den skärrande, och regissörens syfte - att få fler att förstå ett liv i ångest - resulterar snarare i sin motsats. Med den återställda åldersgränsen är det tillåtet att se filmen från sju års ålder i vuxet sällskap. Jag förstår att medierådet reagerade; filmen lämnar de små barnen i sticket. 

Psykisk ohälsa är ett stort diagnosfält och givetvis har ingen, varken regissör eller tittare, patent på bilden av hur det är att växa upp med en drabbad förälder. Givetvis är också barn kompetenta nog att ta del av filmer – och verkligheter! – som är komplexa.

Men den som ser filmen för att närma sig området ”psykisk ohälsa” bör vara medveten om att psykotiska tillstånd är en liten, liten del av den sorgligt undanskymda jättevärld som döljer sig bakom begreppet.

Från ett helt annat håll kommer denna vår ännu ett initiativ för att öka förståelsen för psykiska funktionshinder. Det är Sveriges Kristna Råd som sammanställt ett digitalt handledningsmaterial för anställda och andra i församlingen. Låter knastertorrt men rymmer bland annat en starkt berörande intervju med en mamma till en drabbad son, liksom med en bipolär diakon.

Om jag fick bestämma skulle Ostens film och detta material knytas samman till en programkväll som turnérar i kyrkorna i höst.