Viktigt att vi lär av historien när det gäller skogsbruket

Vi har just klarat av en uppslit­ande debatt i kyrkomötet om att kunna avkraga präster som inte viger samkönade. Och nu får vi veta att Svenska kyrkan inte uppfyller högt ställda krav på miljömässig drift av präst­lönetillgångarnas skogar. Är det återigen samhällspolitiken som invaderar kyrkopolitiken?

Nej, allt sedan mitten av 1800-talet har det inom Svenska kyrkan pågått en intensiv diskussion från tid till annan om hur Svenska kyrkan ska bedriva sin skogsskötsel. Det har varit ett kritiskt meningsutbyte, som vi dessvärre inte har sett ett spår av när nu skogsfrågan snart läggs på kyrkomötets bord. I den pedagogiskt tillrättalagda informationsfilmen från Egendomsförvaltningarnas samarbetsorgan (Enso) finns exempelvis inte ens en antydan till att lära av historien om Svenska kyrkans skogar.

Det var biskopen i Karlstad, Carl Adolf Agardh (1785–1860), som i mitten av 1800-talet gick till storms mot den tidens vurm för att bedriva trakthyggesbruk med kalhyggen. Sveriges välstånd är detsamma som skogens bestånd, förklarade han. Men nu är ”… skogsförödelsen så stark att själva skogskapitalet förminskas högst betydligt …”

Bakgrunden till Agardhs slutsats var ingen hastig talgdank, utan mångåriga studier inationalekonomi, som resulterade i 400 sidor i Statsekonomisk statistik öfver Sverige, 1857. Utan att använda sig av dagens frekventa vokabulär inom miljödebatten, slog Agardh fast att skogarna var av såväl ett företagsekonomiskt som nationalekonomiskt värde.

Vid denna tid bedrev många stora skogsbolag en veritabel rovdrift på skogen. Agardh markerade därför tydligt att skogsskötseln måste bedrivas uthålligt och skyddas mot en aggressiv kommersialisering. Och särskilt viktigt var att ta hänsyn till skogen som fuktbevarare. Vid stora kalhyggen riskerade ju grundvattennivån att sjunka med svår torka som följd. Därför förespråkade Agardh blädning som skötselform med dess skiktade trädhöjd och varierade åldrar på träden av olika slag. Blädningen skulle förhindra överavverkning, för nationen behövde ständigt bygga upp ett nytt skogskapital för att tillgodose behoven av ved, träkol och byggnadsmaterial, menade Agardh.

Av sin samtid karaktäriserades biskop Agardh som en blandning mellan en ”oförvägen himlastormare och en stabil handlingsmänniska.” Karriären började som professor i botanik vid Lunds universitet, men snart fick Esaias Tegnér upp ögonen för honom. I den begynnande industrialiseringen behövde Svenska kyrkan naturvetenskaplig kompetens, varför Tegnér fixade en rekordkort prästutbildning för Agardh. Då ärkebiskopen af Wingård snart upptäckte att snillet från Lund inte var pietist, utan snarare stöpt i den lundensiska högkyrkligheten, var vägen öppen till en biskopsstol.

Som biskop i Karlstad hann Agardh även med att verka som framgångsrik riksdagsman samt urusel och konkursmässig bruksägare. Det privata intresset kunde pendla mellan att lösa avancerade matematiska problem och att ge sig ut på jakt efter samvetslösa människor, som påstod sig kunna förmedla sanningar från den ockulta världen.

I Carl Adolf Agardhs vetenskapliga arbeten om skogens betydelse, återfinner vi den ­tidens ekologiska argument. Samtidigt upptäcker vi där en ideologisk dimension om hur nationen och Svenska kyrkan skulle sköta sina skogar.

Det är nu viktigt att Svenska kyrkan får äga debatten om hur dess skogar ska förvaltas utifrån ett teologiskt, ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbart framtidsperspektiv. Men det förutsätter att vi i Svenska kyrkan får möjlighet att lära oss av historien så att misstagen inte upprepas. Då kan biskop Carl Adolf Agardh i Karlstad hjälpa oss att hitta hållbara argument. Och evangeliet kan samtidigt ge oss kraftfulla verktyg till att finna vår plats i Guds nåderika skapelse. Men skulle vi misslyckas med att lära av historien, kommer vi att bära på en andlig och ekologisk skuld.

Magnus Hermansson ­Adler 
senior universitetslektor i religions­didaktik, veniat och v. ordförande, S, i Sankt Pauli församlingsråd, Göteborg