Humor på stort allvar

– När man själv är involverad i humorn, det vill säga att när man kan skratta åt sig själv, blir det ett sätt att överskrida sig själv, utan att förlora sig själv, säger Ola Sigurdson, som ska påbörja den avslutande delen i ett trebandsverk om humor och teologi i början av nästa år.

Men intresset har funnits med sedan tonåren. En vän kläckte den ”typiska gymnasieidén” om att skapa en manual med titeln ”När är det roligt?” I denna skulle människor med självupplevd brist på humor lätt kunna slå upp vad som är roligt eller inte.

– Det roliga är att det inte går att skriva en sådan manual. Men detta har jag gått och tänkt på då och då under åren: Varför går inte det? Det har att göra med att humor inte är en sak – utan en händelse.

I avhandlingen ”Om begreppet ironi” skriver Søren Kierkegaard:

”Många har skrivit om ironi förut men få har skrivit om ironi på ett ironiskt sätt. Men det är inte så konstigt. Det är som att avbilda en tomtenisse med den hatt som gör honom osynlig.”

– Man kan inte fånga humor i flykten på det sättet, säger Ola Sigurdson. Samtidigt är det ett sätt att förklara vad det är som är roligt. Det är att förstå utan att nagla fast.

Först hade han tänkt skriva ”en liten bok om humor och teologi”. Men mycket av det som fanns skrivet ”var så fruktansvärt dåligt”, menar Ola Sigurdson.

Dels var det historiska materialet illa behandlat. Dels fortplantade de fördomar om att religion saknar humor, vilket både empirin och Sigurdson menar är helt fel. Judisk humor är det klassiska exemplet.

– Ju mer jag studerade, desto mer upptäckte jag hur mycket det finns skrivet om detta. Så jag började skriva, utan deadline, och ganska snabbt hade jag ett kapitel färdigt om Immanuel Kant och Kierkegaard och några till.

Det visar inte minst bibeltexterna, som på flera sätt går på tvärs med det antika, aristoteliska, stilidealet om att ”tala om det höga på ett högt sätt och det låga på ett lågt sätt”:

Abraham som antihjälten som ständigt misslyckas med att lura farao att Sara inte är hans fru, men som ändå blir stamfader för det judiska folket. Lärjungarna som misslyckas med att inse vem Jesus egentligen är ju längre berättelsen fortskrider.

Markusevangeliets skildring av Jesus - konungens - intåg i Jerusalem, som vrider och vänder på ett textmotiv som förekommer i flera tidigare texter.

– För det första så rider han på en åsna, som är ett arbetsdjur och inte ett konungsligt djur. För det andra så går han fram till templet, men går inte in, utan vänder tillbaka och går ut igen. Och det är ju helt enkelt det som kallas för Västgötaklimax.

– Och det här tror jag är en djup satir över konungsliga anspråk. Det är som om Stefan Löfven skulle komma på besök till Göteborg och då kommer åkandes på en flakmoppe längs Avenyn.

Men går det då att i dag uppfatta det roliga i bibeltexter skrivna under det första århundradet eller tidigare? Dels beror det på översättningen, dels på sammanhanget, menar Ola Sigurdson.

– Vi måste göra det med de medel som står oss i dag till buds. Det är en tolkningsakt. Det går inte att återskapa det som var det ursprungliga, att återskapa hur roligt någonting var på 100-talet. Däremot kan man fundera på hur vi gestaltar detta i dag. Och måste man inse att det är någon form av humor i det, för att kunna förstå innebörden av något.

Rätt avvägd blir humorn ett vapen mot självförhärligande; ett sätt att visa och känna samhörighet med andra och att visa på sin egen otillräcklighet. Att skratta med sig själv i gemensamhet med andra.

– Det finns något i detta med att leva med sina fel och brister, på ett sätt som varken urartar i cynism eller moralism. Jag tror att humorn blir ett sätt att förhålla sig till sig själv och existensen. Att i stort klara av sig själv, att inte ge upp sig själv och känna sig förlorad.

Fel avvägd har den motsatt effekt. Att skratta åt någon annan.

Ola Sigurdson ger antisemitiska skämtteckningar från 1900-talets början, innan nazismen och Förintelsen, som exempel på det senare. Där ”fastnar skrattet i halsen”:

– En viss humorskepsis är faktiskt sund: All humor är inte bra.

En sådan skepsis fanns också bland de tidiga kristna, exempelvis kyrkofadern Johannes Chrysostomos, som skrev att ”skratt ofta ger upphov till orent tal och orent tal till handlingar som är än mer motbjudande”.

– Han ärver på sätt och viss Aristoteles skepsis mot att kunna skratta med någon och förlora sig själv i skrattet. Det är den manliga självbehärskningen kombinerat med en skepsis mot skrattet som fanns i den tidiga kristendomen - på förekommen anledning.

– Den här scenen när soldaterna hånar och skrattar åt Kristus på korset, det är ett slags urscen för hur skrattet används just för att håna någon.

Med tiden kommer det antika stilidealet att i allt högre grad vävas samman med de bibliska texterna – med en kulmen under renässansen, som fördjupas under den tyska romantiken.

Denna sammanflätning leder fram till det vi uppfattar som roligt i dag. Och har också bidragit till den höga status humor åtnjuter, menar Sigurdson.

– I det moderna samhället värderas humor väldigt högt. Att påstå att någon är humorbefriad, exempelvis ”kristna har ingen humor”, är ett sätt att implicit säga att jag har humor och förklena den andre.

Det kan också gälla olika traditioner, kulturella sammanhang och trosinriktningar.

– Om jag vore antropolog eller etnolog och sysslade med humor så skulle jag förmodligen kunna skriva böcker om humor på den schartauanska västkusten, eller om humor i pingstväckelsen i Stockholm på 1940-talet, säger Ola Sigurdson.

– Poängen är att humor är ett fenomen som finns överallt.

När Svenska kyrkan twittrade ut en gif-animation föreställande Jesus med texten ”När det ÄNTLIGEN är #tacofredag”, ledde det till en animerad debatt om och vad som är okej att skämta om. Men Ola Sigurdson tycker att det säger mer om Twitters 140 tecken än det teologiska tillståndet i Svenska kyrkan.

–Twitter lämpar väl sig för underhållning. Det finns inte så mycket er man får plats med. Så det verkar väl helt rimligt att lägga ut något sådant. Och föra teologiska diskussioner på andra ställen.

–Det finns en anledning till att jag skriver ett trebandsverk om detta och inte tweetar mina åsikter om humor.