Avfärda inte skogsutredningens förslag av rädsla

”Jorden är Herrens med allt den rymmer, världen och alla som bor i den.” Psaltaren i Bibeln beskriver kyrkans grundsyn. Det är självklart att all förvaltning som vi som kyrka ansvarar för måste harmoniera med denna. För mig som präst blir det en trovärdighetsfråga om jag ska predika kyrkans hållning samtidigt som vi negligerar hållbarhet, för att det tillfälligtvis ger mer pengar. Evangeliet grumlas när ord och handling inte stämmer överens. Att människor ser och drar slutsatser av detta ska inte underskattas.

Därför var kyrkostyrelsens beslut att utreda hur kyrkans skog ska brukas på ett mer hållbart sätt mycket välkommet.

Svenska kyrkan förvaltar såväl kapital som jord och egendomar. Högt ställda krav på etik och hållbarhet i sådan förvaltning är en självklarhet.

Därför har kyrkostyrelsen beslutat om en finanspolicy för Svenska kyrkans nationella nivå, som beskriver hur alla placeringar måste uppfylla både människovärdesprincipen och förvaltarskapstanken, vilka understryker naturens egenvärde och framtida generationers behov. Det slås fast att Svenska kyrkan ska vara en aktiv ägare som nyttjar möjligheten att påverka till ökad hållbarhet.

Med fog kan man ifrågasätta om Svenska kyrkans skogar sköts på ett sådant sätt att vi hade valt placeringar i dem om de var fonder som ska uppfylla placeringsreglerna.

Utredningen är gedigen och kompetent. Den lyfter fram ansvar, handling och hopp och presenterar, som begärdes, en ny balanspunkt där klimat, biologisk mångfald och hänsyn till rennäringen ges mer vikt i ett helhetsperspektiv. En omställning till ett mer naturnära skogsbruk för hela Svenska kyrkans innehav föreslås. Andlig, ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet ska säkerställas i förvaltningen. I praktiken är det huvudsakligen tre saker som förändras:

1. Av den produktiva skogsmarken ska 20% avsättas för skydd av biologisk mångfald och klimatåtgärder (kolinlagring). Det är en förbättring, men egentligen otillräckligt. Kravet som EU ställer på Sverige är 30 procen toch kyrkan bör förstås inte ta mindre än sin andel. Utredningen har redan kompromissat med en befarad förändringströghet.

2. Kalhyggena ska bli mindre och färre, samt ha längre omloppstid och större mångfald. Detta är absolut nödvändigt för att gå från kortsiktig industriell produktionsskog till hållbar förvaltning.

3. Områden med naturnära skogsbruk, t ex genom blädning och hyggesfritt, ska öka.

Åtgärderna är avgörande för att bevara den biologiska mångfalden, miljöer för rekreation och andlighet och ger plats för rennäring där det är aktuellt.

Utredningen pekar på att omställningen under en övergångsperiod kan innebära en minskning av skogsinnehavets nettointäkter med 25 procent och att det motsvarar cirka 0,7 procent av 2023 års kyrkoavgift eller 0,4 procent av kyrkans samlade intäkter. Värdet av förändringen överstiger vida en sådan intäktspåverkan. Kan Svenska kyrkan bli en förebild inom området kan det också ge positiva effekter, som även kan synas i ekonomin.

Man får också förstå att ett minskat virkesuttag innebär ett större förråd i skogen, som säkrar en långsiktigt tillgång. Det är nästan som ett växande sparkapital. 

En massiv kampanj har förts från stiftens egendomsförvaltningar, för att skapa osäkerhet kring utredningens förslag och slutsatser. Här bör man vara källkritisk - det är uppgifter från dem som räds att en förändring kan äventyra eller åtminstone ändra förutsättningarna för deras jobb.

Alla invändningar bygger på en fortsatt prioritering av ekonomi före andra hållbarhetsaspekter. Argumentet att det blir kostsamt ekonomiskt har man lyckats sprida med påståendet att intäktsminskningen kan bli nästan dubbelt så stor som utredningen redovisar.

Samtidigt skulle det ju innebära att vi har fått ett mått på hur långt ifrån ett hållbart skogsbruk man är idag, om det bedrivs på ett sådant sätt att det kostar mycket att hålla sig inom naturens ramar. Det är illavarslande att detta inte verkar bekomma egendomsförvaltningarna.

I grunden handlar det om att förstå vad som menas med hållbarhet. När egendomsförvaltningarna anser att de olika hållbarhetsaspekterna kan viktas mot varandra och vill att den dagsaktuella ekonomin väger tyngst har man helt missförstått vad hållbarhet är.

Ekonomin måste hålla sig inom de planetära gränserna, naturen sätter absoluta ramar för vad man kan tillåta sig att ta ut ur naturen. Jämställer man olika hållbarhetsaspekter, eller till och med sätter kortsiktig vinning högst, tillämpar man en falsk hållbarhet, som på sikt blir en skuld inom samtliga områden, som efterföljande generationer får betala.

Det kortsiktiga storskaliga affärstänkandet är inte kyrkans förhållningssätt och måste förändras. Svenska kyrkan ska med självklarhet välkomna att andlig, ekologisk och social hållbarhet bestämmer gränserna för den ekonomi som då också blir långsiktig och hållbar. 

Lokalt i församlingar och pastorat har förtroendevalda skrämts upp av stiftens egendomsförvaltningar, så att omfattningen av de ekonomiska konsekvenserna överdrivs. Remissvaren avvisar i stort sett allt som utredningen föreslår. Man till och med pläderar öppet för att sätta ekonomi före annan hållbarhet. Jag är rädd att detta förhållningssätt sprider sig och hoppas att kyrkomötet ändå ska kunna fatta kloka beslut.

För även om utredningens förslag om ekonomisk kompensation skulle utebli och intäktsminskningen blir så stor som egendomsförvaltningarna varnar för så motsvarar det för oss lokalt fortfarande betydligt mindre än de utträden som vi genomsnittligt har varje år. Skillnaden mellan en positiv förebildlighet, som gör församlingsbor stolta, och de utträden som kan komma av ett missnöje över att ord och handling inte hänger ihop, kan mycket väl mer än kompensera för uteblivna intäkter.

Jag uppmanar därför kyrkans förtroendevalda att inte låta sig skrämmas till att avfärda utredningens förslag. Jag vill för livets och vår kyrkas skull bifalla dem alla, med undantag för att avsättningarna borde vara de 30 procent som Sverige åtagit sig i EU.

Jonas Löhnn, kyrkoherde i Nybro pastorat