Nya samfundet Gemensam Framtid har låtit Kairos Future göra en attitydundersökning om svenskarnas bild av kyrkorna och deras verksamhet, bland annat vilket förtroende man har.
Resultatet är i det här fallet som i andra en kraftfull påminnelse om de stora utmaningarna kyrkan står inför.
Det finns band mellan en majoritet av oss svenskar och Svenska kyrkan. Men om vi förvandlar bandet till sladd så är det samtidigt omfattande glappkontakt, det visar den aktuella undersökningen såväl som den som Svenska kyrkan genomförde 2010.

I siffror tecknar det så här:
De allra flesta som är medlemmar i Svenska kyrkan – nästan 70 procent – är medvetna om det. I undersökningen är det 62 procent som säger sig vara medlemmar. 35 procent säger att de inte är med i något samfund.
Men bara 34 procent tror på en högre makt, 29 procent på ett liv efter detta och 22 procent på en personlig gud. 12 procent ber regelbundet.
42 procent håller sig för kristna, 26 procent ateister, 16 procent har en tro utan samfund. Bland de unga – födda på 80- och 90-talet – är ateisterna lika många som de som anser att de är kristna.
10 procent av medlemmarna är aktiva i sin kyrka, några få procent går mer än någon gång om året till gudstjänst.
Svenska kyrkan och frikyrkorna uppfattas som en del av klustret av organisationer som förväntas göra gott, att hjälpa de utsatta. Den bilden bekräftas här som i andra undersökningar.
Diakonin är en huvudsak när medlemmar och andra får önska sig vad kyrkan ska ägna sig åt.

Med det perspektivet är det förtroende Svenska kyrkan möter i undersökningen glädjande och har en stor potential: Självklara och enkelt avläsbara hjälporganisationen Läkare utan gränser ligger i topp, men Svenska kyrkan med sin komplexa verksamhet som de flesta svenskar inte möter mer än sporadiskt uppfattar fler som trovärdiga än Amnesty, Rädda Barnen, Frälsnings­armén och Greenpeace, för att inte tala om Röda korset som har att slåss med sina skandaler.

De kyrkliga handlingarna och konfirmation är viktigast för bilden folk har av kyrkorna. Men medierna kommer strax efter, och mediebilden av kyrkorna är negativ. I undersökningen är det entydigt så, såväl bland kyrkomedlemmar som andra.
Detta är en av de största utmaningarna.
Med ökande okunskap på redaktionerna frodas fördomarna. Avvikelser, misstag och misskötsel blir det som uppmärksammas, liksom de aparta åsikterna. Bilden av troende och kyrkor blir negativ. Ett Uppdrag granskning- eller Kalla fakta-program ses av mellan en halv och drygt en miljon och ger återklang i andra medier som når ytterligare miljonpublik.

Mot det står en god insats av församlingens diakon sig slätt i uppmärksamhet. För att göra en drastisk jämförelse.
Okunskap sänker förtroendet generellt. Frikyrkorna råkar tydligast ut för det i undersökningen. Det är djupt orättvist att de kyrkor som var med och byggde det demokratiska Sverige, som Missionskyrkan, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan inger förtroende hos få – men rättvisa är ett svagt kriterium.

Också fördomar sänker förtroendet. Rekordårsgenerationerna misstror kyrkorna, de mer förutsättningslöst prövande ungdomarna är mer positiva.
Det finns de som menar att så länge vi inte ”väcker” folk så får de inte för sig att lämna kyrkan. Det är en defensiv taktik. Jonas Bromanders analys av 2010 års undersökning visade att 60 procent av kyrkomedlemmarna är trogna eller ganska trogna. Det är på många sätt ett betryggande resultat.
Glappkontakten kan lagas.
Den tid är över när kyrkan hade monopol på livsfrågorna och var den enda källan till skönhet och reflektion. Den kommer aldrig tillbaka. I mediesamhället krävs det specialkunskaper för att ta plats. Att ha en strategi för det är inte fult. Svenska kyrkan har ett stort behov av en tydligare sådan.
Vi har inte slutat ställa oss de stora frågorna, hur mycket än rationalister av olika snitt önskar sig det. Och kyrkan har så mycket mer att ge på det området.
Låt oss flytta fram positionerna.