Frågan om en kulturkanon utmanar kyrkan

En kulturkanon ska utvecklas. Den nya regeringen har beslutat det. Målet är att vi svenskar ska ha en gemensam kultur, som vi kan dela med varandra och som håller ihop oss i Sverige. 

En expertgrupp ska kartlägga ämnet. Politikerna ska hålla sig på en armlängds avstånd har den nya kulturministern Parisa Liljestrand (M) lovat.

Kanon bör handla om en förteckning på en samling kulturskatter av olika slag. Den bör inte spegla en snobbig finkultur för skönandar. Den bör grundas i en existentiell och allmänmänsklig kulturidentitet i ett svenskt kulturarv, som vi som individer och samhälle bör stå för och falla med. Det är mål nummer ett, som jag ser saken.

En rätt kulturkanon bör därför ha sin bas i en humanistisk värdegrund. Den är stadgad i vår regeringsform och andra lagar samt vår ratificering av FN:s och Europarådets mänskliga rättigheter och skyldigheter med sin långa historiska bakgrund. Vi ser hur de kränks runt om i ­världen – inte minst nu i Ukraina och Iran. Vi kan inte ta det lika människovärdet med sin rätt och plikt för givna och inte heller rättsstatlighet och demokrati. Tvärtom är det en av vårt samhälles viktigaste uppdrag att hävda och förmedla dessa värden. De bör vara kanons etiska, rättsliga och politiska hälleberg. Mål nummer två.

Människan är en social varelsen. För många är livets viktigaste värden att leva i nära relationer och att arbeta. Dessa sidor av livet med dess problematik bör belysas. ”..störst av dem är kär­leken”. Mål nummer tre.

Ett humanistisk ideal är att söka sanningen. Den utvecklas genom fri forskning och oberoende journalistik, genom kritik och kreativitet, genom dialog och diskussion.  Sanningssökandets villkor bör exemplifieras i en god kulturkanon, som också bör utsättas för och tolerera kritik. Mål nummer fyra.                                                                                                           

Konsterna med sin skönhet är förvisso en del av kulturens treenighet: det rätta, det sanna och det sköna. Den estetiska kulturen med sitt skapande i en mångfald av former och färger har rika bidrag till en kulturkanon. De ska med, men inte dominera. Det är mål nummer fem.

Ett ytterligare kännetecken för humanismen med sin enhet är att den tar sig uttryck i en mångfald. Religionerna har många teologier, filosofin har olika läror, vetenskapen har skilda teorier, demokratin har flera partier och konsten har varierande skönhetsbegrepp. Pluralism i kulturkanon är mål nummer sex.

En svensk kulturkanons innehåll är till stora delar en version av den västerländska mer eller mindre uttalade kanon, men den bör ha en nationell och lokal prägel. Det är mål nummer sju.

En viktig del av en kultur­kanon bör vara högtider och fina miljöer. Kristenheten, islam och judenheten, med flera har sina helger och ceremonier.  Flera har sekulariserats och blivit allmänna högtider. Men det finns också allmänna högtider utan religiös bakgrund som nationaldagen. Hembygdsrörelsen har skapat olika lokala festtraditioner. Flera kultur- och naturmiljöer som Birka och Laponia är redan världsarv. Kulturens högtider och miljöer är självklar del i en ­kanon. Det är mål nummer åtta.

Unescos världsarvslista är ett exempel på en specifik kulturkanon som förtecknar vissa enastående kultur- och naturskatter. Kan den inte stimulera diskussionen om vad vårt kulturarv är och vad vår kulturkanon bör innehålla?

Svenska kyrkan är en av våra största kulturbärare. Bör inte vi i kyrkan se frågan om en kulturkanon som en utmaning?  Har vi inte mycket att bidra med i den diskussionen?  Ska vi kanske också ha en egen kulturkanon?