Israel är ett apartheid-land

Vad är demokrati? Är det bara allmän rösträtt och folkvalt parlament? Eller är det också lika rättigheter för alla medborgare och mänskliga rättigheter för alla? Är det inte att följa folkrätten och respektera FNs resolutioner?

Hur är det då med lika rättigheter för alla medborgare i Israel? Är det bara ett par procent av judiska medborgare som får byggnadstillstånd, så som är fallet med de palestinska medborgarna? Får förhållandevis lika många judiska som palestinska medborgare sina hus rivna? Kan man sanningsenligt säga att olika folkgrupper har lika rättigheter till hus och hem, till sin egen odlingsmark, till vatten?

Och hur är det med de mänskliga rättigheterna för Västbankens palestinier? Vid checkpoints kan man iaktta hur förtryck ser ut på nära håll: Godtyckligheten, att aldrig veta om det tar en halvtimme eller tre timmar att komma fram – om man alls får komma igenom. Framför allt de unga soldaternas förakt och cynism, när de inte släpper igenom sjuka, gamla, kvinnor på väg till förlossning … Hur påverkar det dessa unga israeler, som kan berätta hur de medvetet tränas att förödmjuka och skrämma den palestinska befolkningen.

En judisk kvinna från den israeliska organisationen Machsom Watch har åkt timslånga vägar varje vecka i tjugo år för att vara vara ett vittne, dokumentera och kanske verka återhållande, säger att hon skäms över att vara israelisk medborgare, skäms över sitt land och hur det styrs. Den mest engagerade kritiken av Israel kommer från israeler.

Håller en demokrati barn i fängelse utan att förklara varför eller med godtycklig dom i militär domstol? Israel arresterar varje år omkring 700 palestinska barn och har ständigt flera hundra barn i förvar utom räckhåll för familjen eller möjlighet för deras föräldrar att besöka dem. Men det är ju palestinska barn... 

I det ena avseendet efter det andra observerar man vad som bara kan stavas apartheid. Och det är just så Sydafrikas tidigare ärkebiskop Desmond Tutu uttryckligen benämnde det – och han väl får anses ha gedigen erfarenhet av just apartheid – när han observerade förhållanden i Israel och på Västbanken.

Det leder till ett tredje begrepp, förutom demokrati och apartheid, nämligen kolonisation. Det är ett historiskt faktum att Israel grundades i det brittiska mandatet, alltså en slags koloni som lämnades över till israelerna, vilka snabbt fördrev åtskilliga hundra tusentals av de palestinier, som bebodde landet och hade gjort så sen urminnes tider. Dessa finns i stor utsträckning fortfarande kvar i flyktingläger i Libanon, Jordanien och på Västbanken. Nyckeln till hemmet i nuvarande Israel är ofta familjens dyrbaraste ägodel. Att framställa landet som tomt innan nybyggarna anlände, som turistguiderna brukar göra, är betecknande just för kolonisatörer. 

Med detta som bakgrund ser vi bosättningarna – ett annat ord för kolonier – växa och bli allt fler. Om Netanyahu i ord säger sig stödja en tvåstatslösning, gör han tvärt om i handling, då han främjar bosättarna, som får både ekonomiskt och militärt stöd – på bekostnad av palestinierna. FN-resolution 242 fastslår det folkrättsliga kategoriska förbudet att annektera landområden på detta sätt. Vi kan också se de förödande konsekvenserna av att uppstycka landet, då människor avskiljs från sina odlingar och har stora svårigheter att sköta dem och tjäna sitt uppehälle.

I detta läge har de olika kristna kyrkorna i området tillsammans arbetat fram sitt Kairosdokument, en motsvarighet till det sydafrikanska Kairos från det landets apartheidtid. Det beskriver det lidande och förtryck det palestinska folket är utsatt för, men också hur det drabbar förtryckarna och framför allt hoppet om fredlig samverkan och balans mellan folken.

Tro, hopp och kärlek trots allt, det är dokumentets budskap. I den andan kämpar många judar i Israel, i Amerika och på andra håll, tillsammans med palestinier och vänner till båda folken mot våld av alla slag och för fred och rättvisa i Israel och Palestina. Detta skrivs med icke-våldskämparnas motto i huvudet: keep hope alive!

Britta Olinder