Jobs bok passar dåligt för uppbyggliga betraktelser

Det är fint att Mikael Mogren lyfter upp Hjalmar Bergmans författarskap i Kyrkans tidning. Mera problematiskt är hänvisningen till Jobs bok. Kyrkans tidnings rubrik på Mogrens text är ”Hjalmar Bergmans karaktärer var som Job”. Det är verkligen att ta i.

Mogren tycks mena att lärdomen från Jobs bok är att vi som människor inte har kontroll över livet och därför ”kämpar… med att förstå och acceptera att det går hyggliga människor illa”. Sanningen är att Jobs bok passar utomordentligt dåligt för uppbyggliga betraktelser eller existentiella reflektioner.

För, om skönlitteraturen på ett inkännande vis skildrar människors olycka utan att – för det mesta – försöka ge en förklaring till varför olyckorna drabbar oskyldiga offer, så ger ju faktiskt Jobs bok just en sådan förklaring. Den är mycket obehaglig. Förklaringen är nämligen: det är ytterst Guds vilja att oskyldiga drabbas av katastrofer. En Gud som är totalt oberäknelig och som är offer för sina infall.

Det är bara att läsa innantill i de första kapitlen. Där har en del av Guds entourage, inbegripet den s k Anklagaren (Satan), promenerat omkring på jorden och begrundat människorna. Gud är intresserad av rönen som Satan gjort. Gud är särskilt stolt över Job, en alltigenom gudfruktig man. Men – Satan invänder: Job är bara gudfruktig därför att Gud har gynnat honom och sett till att han blivit ”den mäktigaste mannen i hela Österlandet”. Ta ifrån honom det han har, så blir det nog annat ljud i skällan. Menar Satan.

OK, säger Gud. Välan, som man sa förr. Gud beslutar sig för att låta Job lida för att liksom slå vad med Satan. Första steget är att ta ifrån Job hans barn och allt han äger. Andra steget, när inte det ”hjälper”, är att ge sig på Jobs kropp. Allt enligt Guds vilja. Det enda Gud kräver av Satan är att Job ska få behålla livet. Men vilket liv; till sist sitter Job där på sin askhög, hans kropp är täckt av varbölder och han skrapar sig med en krukskärva. 

Vad är orsaken? Varför lider Job? Jo, enligt texten därför att Gud slog vad med Satan. Det är Gud som ligger bakom.

Det är den ”lösning” på lidandets problem som Job-myten ger. Den bara understryks av slutet på boken, då Gud täpper till Jobs klagande mun genom att ungefär säga: ”Vem är du, lilla kryp, att höja din röst mot mig, den störste och mäktigaste av alla? Du ska bara acceptera vad jag gör. Punkt.”

Gud som maffiaboss. Och stackars Job, han gör som man brukar inför maffiabossar: ”Jag är så liten, vad kan jag svara dig? Jag sätter handen för munnen.” (39:36f).

Lärdom från Jobs bok? Gud är helt oberäknelig och genomcynisk. Han (för det är ju en ”han” det handlar om) saknar vanlig moral. Han kan utsätta dig för det mest fruktansvärda bara för ett vads skull. Och han använder gärna Satan som sitt verktyg.

Ingenting för söndagsskolan. Och ingenting för vettiga reflektioner över de mänskliga predikamenten.

Christer Hugo,
präst i Huddinge pastorat