Klimatet och kyrkans profetiska uppgift  

I Kyrkans tidning nr 12 2023 rapporteras att Biskop Andreas Holmberg uttalat sig med anledning av den senaste rapporten från FN:s klimatpanel, IPCC, som släpptes den 20 mars 2023. 

I rapporten sammanställs slutsatser från de senaste årens specialrapporter av det vetenskapliga kunskapsläget kring klimatförändringarna. Där konstateras åter att det är människans utsläpp av växthusgaser, från förbränning av fossila bränslen, som är orsaken till den globala uppvärmningen. Det framgår också att utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka.

Enligt Biskop Andreas Holmberg visar rapporten att det behövs “ett nytt sätt att tänka” och han menar att “kyrkan kan bli en positiv influencer som hjälper samhället att hitta nya bilder av det goda livet, av det goda samhället”. Gott så.

Men det räcker inte. I kärlek till Gud och till Guds skapelse behöver vi som kyrka också ärligt ställa frågan hur det kommer sig att växthusgaserna fortsätter att öka, trots 27 klimattoppmöten (COPs) och trots att växthuseffekten varit känd sedan åtminstone 1992 när FN:s klimatkonvention antogs. 

När denna fråga nyligen behandlades i Vetenskapsradion Klotet framhölls ett antal faktorer som förstärkt varandra. Växthuseffekten är för det första betydligt svårare att rå på, jämfört med andra miljöproblem. Användningen av fossila bränslen är så djupt integrerad i ekonomin att en omställning blir väldigt komplicerad och omfattande. 

Andra faktorer är svag mediabevakning och journalistik samt en bristande politisk vilja, delvis orsakad av en mäktig fossillobby som sått tvivel kring IPCC:s rapporter. Politiker har inte uppfattat att de haft tillräckligt stöd hos befolkningen att genomföra de genomgripande förändringar som varit nödvändiga.  

Vad som dock inte diskuteras, varken i Klotet eller inom kyrkorna, är något som sannolikt är mer avgörande: Avsaknaden av effektiva och legitima styrmedel på global nivå. Internationella klimatförhandlingar och -avtal styrs av principer som försvårar, om inte omöjliggör, en bra hantering av klimatkrisen och andra globala problem. 

En sådan princip är att alla beslut ska bygga på internationell konsensus, det vill säga att alla medlemsstater är eniga. Varje enskild stat får således i praktiken veto-makt i dessa förhandlingar. En konsekvens av detta blir att det i regel tar väldigt lång tid att landa i ett beslut. En annan konsekvens blir att de avtal som till slut formas i regel är urvattnade. 

Förutom principen om konsensus präglas internationella avtal av frivillighet. Detta innebär att staterna är fria att själva välja om och när de vill ingå i, eller kanske senare lämna, ett internationellt klimatavtal. Denna frivillighetsnorm skapar ytterst små incitament för globalt ansvarstagande.

Här har kyrkan en verkligt profetisk uppgift. Behovet av effektiva och legitima styrmedel på global nivå är akut! När FN-systemet framstår som närmast omöjligt att reformera är det kyrkans uppgift att peka ut en väg framåt, en vision. Att reformera FN går om det sker genomtänkt och successivt. Ett första steg är inrättandet av en rådgivande parlamentarisk församling inom FN (UNPA). I enlighet med artikel 22 i FN-stadgan kan en UNPA faktiskt skapas genom ett majoritetsbeslut i generalförsamlingen, utan möjlighet för säkerhetsrådets vetomakter att blockera. 

Genom demokratisk representation och delaktighet skulle en UNPA kunna kanalisera ett starkt globalt förändringstryck, skapat inte minst av kyrkor runt om i världen. Samtidigt skulle församlingen bli en katalysator för allmän demokratisering och för en mer omfattande FN-reform. På längre sikt, i samband med en översyn av FN-stadgan, kan en UNPA utvecklas till ett direktvalt världsparlament med mandat att, inom tydliga gränser och tillsammans med andra relevanta institutioner, fatta globalt bindande beslut i frågor som rör hela mänsklighetens och hela jordens framtid.

IPCC:s rapport visar hur brådskande en omställning är. Vi kan inte vänta på ett världsparlament! Så tänker säkert många. Det är riktigt att vi inte ska vänta med att göra det som faktiskt går att göra redan nu, såsom en övergång till mer hållbar energi. Men det kommer inte att räcka. Mänskligheten kommer behöva hantera klimatförändringarnas utmaningar och konsekvenser under en mycket lång tid framöver. Dessutom finns en lång rad andra problem som kräver ett mer demokratiskt beslutsfattande på global nivå. Ju längre vi skjuter på nödvändiga reformer av FN, desto längre skjuter vi också på ett gemensamt ansvarstagande för människans tillvaro på den här planeten.  

Petter Ölmunger och Hans Leander
Präster i Svenska kyrkan, engagerade i Demokrati utan gränser