Ibland kan man inte låta bli att undra över vad det är för en värld vi lever i och vilket arv vi kommer att lämna efter oss den dag det är dags att lämna över till nästa generation.

Trots att orden ”aldrig mer”, uttalades i samband med nazisternas skoningslösa dödande av ca sex miljoner judar under andra världskriget, fanns det på Balkan under Bosnienkriget prickskyttar på bland annat bergen runt Sarajevo. De sköt mer eller mindre med tunga skjutvapen på hus och hem och allt som rörde sig, brände ner och terroriserade människorna. Fredliga grannar förvandlades till hatande fiender.  Folket grävde tunnlar för att få flyktvägar. Många dödades medan omvärlden såg på.

Idag är situationen likartat fruktansvärd. Framförallt i Mellanöstern.

Men det var i Turkiet som den stora förföljelsen och massdödandet av kristna bröt ut redan 1915 -1919 då miljontals människor drevs från sina hem, togs ifrån sin egendom, dödades eller tvingades ut på gator och vägar för att samlas till  stora dödsmarscher med målet att de skulle försvinna antingen genom umbäranden och död eller till andra länder, där de inte alltid togs emot.

Förföljelsen pågår fortfarande i exempelvis Irak, dit många flydde. Där finns idag nästan inga kristna assyrier (som också kallas syrianer, kaldeer) kvar. De har dödats eller flytt till, som de hoppas, säkrare länder. Däribland Sverige.

I Egypten bränns idag kyrkor ner och människor förföljs och dödas för att de är kristna. I flera andra länder i Afrika pågår försök till utrotning av kristna. Listan kan göras lång.

Idag gäller det Syrien, där människorna generellt verkar vara ofredade. Hundratals barn och vuxna dödas av välbeväpnade prickskyttar och artellerield. Män, kvinnor och barn hindras att fly. De lemlästas och dödas i sina hem. Om fanatiska islamister får ett övertag i landet fruktar de kristna att en ännu svårare tid av förföljelse och övergrepp in till döden och utrotning.

Allt detta har skett och sker medan vi bildlikt ser på medan vi tuggar i oss semlor och fredagsgodis. Men för en del av oss fastnar ändå godbitarna i halsen. Vi grips både av vanmakt och blir vettskrämda över den värld vi lever i, och som vi en dag skall lämna över till våra efterkommande.

Trots vanmakten ställer ändå många frågan: vad kan jag och vi göra för att hjälpa, väcka opinion, stödja och ge de lidande och rädda människorna tröst och mod så att de får vetskap om att vi bryr oss om dem.

Flera enskilda politiker och organisationer har genom lobbyverksamhet, uttalanden, artiklar och upprop i olika sammanhang, både i Sverige och internationellt, pekat på de kristna folkens situation i många länder. Men de styrande i vårt land tycks inte ha lyssnat eller förstått dem. Det tycks finnas en motvilja mot de genom religionen, särskilt de kristna,  förföljda människorna och bedömer dem som mer eller mindre trovärdiga. Istället  litar de på felaktig information från källor de tycks anse mer trovärdiga än från dem som direkt och konkret utsatts för förföljelsen.

Svenska kyrkan är den instans, som speciellt när många andra sviker, borde ta initiativ, ansvar och inbjuda till en uppfordrande internationell konferens riktad till kyrkoföreträdare och beslutsfattare i först och främst Europa, men också med representanter från den övriga världen, för att visa att det riktade våldet mot speciella folkgrupper, i detta fall de kristna, inte accepteras, vare sig de befinner sig i Mellanöstern, Afrika eller Asien.

Målsättningen med och resultatet av en sådan konferens skulle kunna vara att väcka uppmärksamhet över situationen, kräva beslutsfattare på olika nivåer att göra gemensamma uppvaktningar riktade till företrädare för beslutande organ i respektive länder, internationella påtryckningar och uppvaktningar till exempelvis EU och FN samt kyrkor och församlingar i olika länder.

Målsättningen skulle också vara att visa de förföljda folken och grupperna solidaritet för att ge dem mod, hopp och ork att hålla ut och att vi på inga villkor  accepterar våldet mot oliktänkande. Mänskliga rättigheter måste gälla alla!

Svenska kyrkan har ett stort ansvar för medmänniskan och sina kristna bröder och systrar, som den måste leva upp till!  Det utdragna handlandets väntetid måste få ett slut. Det är dags agera.

Margareta Viklund, kristdemokrat

Sven Esplund, moderat