Kyrkan som skogsägare kan verkligen göra skillnad

Prästlönetillgångar – så kallas den skog som Svenska kyrkan äger, och det är ganska mycket skog. Kyrkan är en av de stora skogsägarna i Sverige. Ord är betydelsefulla och benämningen prästlönetillgångar reducerar skogen till en ekonomisk angelägenhet. Fler ord om Svenska kyrkans skog, nu från Prästlönetillgångarnas årsrapport 2019: ”… ändamålet med tillgångarna (är) att… bidra till de ekonomiska förutsättningarna för Svenska kyrkans verksamhet.” I Kyrkoordningen står det så här: ”Prästlönetillgångar ska förvaltas… så att de ger bästa möjliga uthålliga totalavkastning”. När jag läser vidare i Kyrkoordningen andas jag ut lite. Där står att förvaltningen ska ske på ett etiskt försvarbart sätt, i enlighet med kyrkans värderingar, samt att ”naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen beaktas i skälig omfattning”.

Nyfiket läser jag vidare i årsrapporten för att se om skogen förvaltas på ett hänsynsfullt sätt. Jag ser att kyrkan visst avsätter skog och värnar om värdefulla biotoper, men de 9 procent  av kyrkans skogar som är skyddade är långt från Sveriges internationella åtaganden om att skydda 17 procent  (konventionen för biologisk mångfald), och ännu längre bort från forskningen som menar att 20 - 30 procent behöver skyddas.

Alla stora svenska skogsbolag (så även kyrkan) är FSC- eller PEFC-märkta, och hade miljömärkningen fungerat borde skogens ekosystem må fint. Men vi har i Sverige över 2000 rödlistade arter med skogen som habitat, enligt Artdatabanken, SLU, 2020. Där har vi facit. Vi måste göra mer om vi vill stoppa artdöden. Miljöcertifieringarna kring skog är verkligen farliga. De vaggar in oss i en falsk känsla av att skogsbruket tar hänsyn till biologisk mångfald. På Naturvårdsverkets hemsida konstateras att dagens skogsbruk inte håller måttet. Vi inte når miljömålen ”Levande skogar” under 2020.  Orsaken till att vi inte når målen, enligt Naturvårdsverket, är det moderna skogsbrukets ”intensitet och metoder”, det vill säga det utbredda kalhyggesbruket.

Hur resonerar kyrkans skogsförvaltning kring framtiden? I prästlönetillgångarnas årsredovisning nämns FN:s klimatrapport från IPCC (”Rapporten konstaterar att en ohållbar markanvändning driver på klimatförändringarna”) och FN-rapporten från IPBES om biologisk mångfald, som kom 2019 med ett omskakande budskap som Naturvårdsverket sammanfattar såhär: ”Situationen beskrivs som allvarlig, fler arter än någonsin i mänsklighetens historia hotas av utrotning och många ekosystem förändras i snabb takt. Beräkningarna visar att omkring en halv till en miljon av dagens drygt åtta miljoner arter riskerar att utrotas inom några årtionden om inte kraftfulla åtgärder sätts in för att hejda den negativa utvecklingen.” Dessa båda FN-rapporter motiverar till en kraftfull omsvängning i skogsförvaltningen, och i prästlönetillgångarnas årsrapport konstateras mycket riktigt att ”Snabba och omfattande åtgärder för hållbart nyttjande behövs och de behöver omfatta såväl hållbar markanvändning som konsumtionsmönster”.

Här finns en gedigen grund för den framtida skogsförvaltningen. Men sedan är det som om luften går ur - låt skogsbruket fortsätta på ungefär samma vis är kontentan inför framtiden. Jag läser i artikeln ”Ställ hårdare miljökrav på kyrkans skog” i Kyrkans tidning nr 11 2021 om rädsla för minskade intäkter och krav på effektivitet från kyrkomötets ledamöter. Jag blir verkligen oroad. Hur kan ett dokument som Prästlönetillgångarnas årsrapport beskriva verkligheten så exakt, ta upp de stora FN-rapporterna och det mycket allvarliga läget i skogen, utan att förändra? Tycker verkligen kyrkomötets ledamöter att det är bra? Hur kan man bortse från Sveriges åtaganden vad gäller skydd av skog och hävda att miljöcertifieringen skulle duga som basnivå? Vad kostar en utdöd art? Tvåtusen utdöda arter? Eller kanske mer konkret: Vad kostar det att ha ett skogsbruk där artrika ekosystem ersätts av granplantager som är mumma för såväl skogsbränder som granbarkborrar?

Kyrkans ledstjärna är tro och teologi. Att inte låta det styra har ett annat pris i form av bristande trovärdighet. Skrivningarna i prästlönetillgångarnas årsrapport om den ”skapelseorienterad teologi” som ”betonar det ömsesidiga beroendet mellan allt levande, istället för att bara sätta människans behov här och nu i centrum” omsätts inte i handling.

Nu till det positiva. Eftersom kyrkan är en så stor skogsägare kan vi verkligen göra skillnad. Vi kan avsätta de 20-30 procent skog som forskarna rekommenderar. Det vi gör i produktionsskog är minst lika viktigt som att avsätta skog, där till exempel andelen hyggesfritt skogsbruk kan ökas. En sådan satsning skulle vara helt unik! Kontrasten till de andra skogsbolagen och den helt otillräckliga miljöcertifieringen som idag dikterar villkoren för skogsförvaltningen skulle vara slående.

Skog är inte bara biomassa, inte bara fundament för vindkraftverk, inte bara en prästlönetillgång. Skog är hisnande myriader av livsformer, i intrikata samspel. Det som predikas i kyrkorna skulle kunna vara det som sker ute i markerna. Ett intensivt skogsbruk kanske på kort sikt ger mest pengar i fickan. Men vi lever i en skapelse som vi både är beroende av och har ofantligt mycket makt över. Kyrkans andliga ledare, liksom kyrkomötets ledamöter, har ett stort ansvar och en stor möjlighet. Låt skogsbruket gynna den biologiska mångfalden.

Ann-Sofie Rönnegård
medlem i Djura församling och skogsägare