Fortfarande tycks Gud vara en man! Många av kommentarerna till min artikel ” dags att säga hen om Gud?” hävdar i alla fall detta. Trots att man så länge arbetat med att finna nya beskrivningar av Gud så finns detta kvar. Jag kan naturligtvis inte säga att den som känner sig trygg i detta ska ändra sig.  Det viktiga nu är istället att förhindra att denna könsbestämning av Gud förs vidare till kommande generationer. Denna ensidiga bestämning är en klar inskränkning av Gudsbegreppet.  

Att detta också kan påverka förtroendet för Svenska kyrkans sociala engagemang illustrerar journalisten Nina Björk i Dagens Nyheter 24 februari 2012. Björk skriver om den nya prinsessans födelse och förutbestämda privilegierade framtid: ”Slott är slott och koja är koja och aldrig mötas de tu. Ity samhället speglar en naturlig hierarkisk ordning, given av Gud Fader himself i himlens höjd”. Att det segregerade samhälle vi lever i med t.ex. den ökade barnfattigdomen skulle legitimeras av ”Gud Fader himself” och hans hierarkiska ordning är sannerligen ingen angenäm syn på Gud. Men som man bäddar får man ligga.

På ett sätt tycks då ingenting ha förändrats. Kanske för att ett alternativ inte har funnits för att kunna tala om en personlig Gud utan någon könsbestämning. Men nu finns det genom att säga hen! Visst inser jag att det är ovant.  Men en början tycks ha skett på olika sätt som jag påpekade i debattinlägget. Min gissning är att det mycket väl kan komma att slå igenom ännu mer.

Några kommenterar användningen av hen som negativt eftersom ordet betyder höna på engelska. Detta argument är för mig enbart ett sätt att försöka förlöjliga debatten. Å andra sidan, Jesus drog sig inte för att beskriva sig själv som en höna i Lukas evangelium.

 För Jesus var det också förmodligen självklart att tala till Gud som en fader. Han hade ju redan en mamma som fött honom, tröstat honom och följt honom!  Viljan att därmed för alltid göra Gud till han är för mig en slags avgudadyrkan. Likaså att ensidigt slå fast att Gud är en hon. Då står våra mänskliga föreställningar och kategoriseringar i vägen för en Gud som är större. Någon kommentar menar att användningen av hen begränsar mysteriet. För mig är det tvärtom! Det öppnar istället upp mysteriet. Tar bort gränser och ger rymd.

Hen och henom är inget nytt. I hbt-kretsar har det funnits länge för människor som inte känner sig hemma i det ena eller andra könet. Jag tror det är likadant för Gud! Att använda det neutrala pronomen som är vedertaget i svenskan nämligen den är inget alternativ. Vi är nog alla överens om att Gud inte är en sak eller ett ting.

Den fråga jag ställde i debattinlägget kvarstår. Kan vi i kyrkan kunna tänka oss att ta emot denna möjlighet? Kan vi tänka oss att införa något som hbt-rörelsen gett oss som en möjlighet att tala om Gud? Detta är ju en grupp som kyrkan haft svårt för att inkludera och välkomna.

 Men bara lugn. Begreppet har funnits sedan 60-talet långt innan vi kunde tala om en tydlig hbt-rörelse! Men vad skulle biskoparna och domkapitlen säga om en anmälan kom in gentemot en präst som sagt hen om Gud? Jag önskar att någon ”högre upp” redan nu ville ta i frågan och reda ut om det kan vara möjligt.

Redan möjligheten att beskriva Gud som en moder, en hon, kompletterade ju bilden av Gud. Vi kan enbart vinna mer på att också använda hen. Men det utmanar, det provocerar. Men kaos lär ju vara granne med Gud.