Kyrkokansliet, ni flörtar med totalitär politisk islam

SLUTREPLIK

I min debattartikel uppmanade jag till granskning av vilka islamiska organisationer Svenska kyrkan har samarbete med och vad dessa ytterst representerar. En granskning som Kyrkans Tidnings tidigare opinionschef Jonas Eek efterfrågade redan förra året på ledarsidan. I min artikel gav jag exempel på hur kyrkans ledning medvetet bereder plats för antidemokratiska krafter.

I Peter Lindvalls replik saknas svar på frågan om granskningen. Lindvall försvarar istället Svenska kyrkans samarbete med Ibn Rushd Studieförbund och ger ytterligare exempel på goda samarbeten med Sveriges muslimska råd, Stockholms moské och Islamic Relief under moderorganisationen Islamiska Förbundet i Sverige (IFiS).

Jag hävdar att alla dessa förbund verkar under Muslimska brödraskapets (MB) mantel, av många länder stämplad som en terrororganisation. Under samma mantel hittar vi Hamas i Palestina. Bevis för att det verkligen handlar om Muslimska brödraskapet finns även utanför min forskning, nämligen så lättillgängligt som i svensk media. Ordföranden för svenska Fatwarådet, imam Saeed Azam framhöll i Sydsvenskan att IFiS är Muslimska brödraskapets gren i Sverige, vilket de själva har förnekat offentligt i tre decennier. Även ordförande för IFiS och direktören för Stockholms moské, Mahmoud Khalfi, erkänner själv att han är stolt över att vara inspirerad av Muslimska brödraskapet, i en intervju i Dagens Nyheter, förra året.

Lindvall ser alltså dessa organisationer som per definition ”religiösa”, de är en ”trosgemenskap” och representanter för ”religionen islam”. Detta är naivt och visar på att man blundar för fakta. En liten gnutta insikt om Muslimska brödraskapets organisatoriska historia i Europa skulle visa att denna politiska rörelse bygger upp frontorganisationer som framställer sig som religiösa och som säger att man representerar ”de diskriminerade muslimerna”. Läser man deras styrelseprotokoll, auktoritativa källor, litteratur, studiematerial, hemsidor och gästers uttalanden hittar man bevis på att det är tydligt att de är politiska, hierarkiska och centralstyrda nätverk med totalitära sanningsanspråk, som eftersträvar att påverka politik och myndighetsbeslut.

Det finns en strategi ritad av Yusuf al-Qaradawi, Muslimska brödraskapets andliga ledare nedskriven bland annat i boken Awlawiyat al-ḥarakah al-Islamiyah fī almarḥalah al-qadimah (Prioriteringar för den islamiska rörelsen under den kommande perioden), 1990. Strategin går ut på att man inte bildar ett eget parti i Europa utan samverkar med framgångsrika partier, kyrkor och institutioner med ett taktiskt mål, att hålla ”den islamiska identiteten” obefläckad från västerländska ”sekulära värderingar” och den moderna människosynen om yttrandefrihet, kvinnor, barn och homosexuella. Det gäller att skapa muslimska enklaver och i förlängningen eftersträvar man världsherravälde grundad på ett totalitärt sanningsanspråk i medeltida sharia.

Det är inte konstigt att Peter Lindvall i dessa möten har fått ”en helt annan bild” än den jag har. Man kan dock inte bortse från de fakta som finns. Fundamentalistiska värderingar och ekonomiska oegentligheter har avslöjats av många forskare. Säkerhetspolisen (SÄPO), Ungdomsstyrelsen (MUCF), Skolinspektionen och media har reagerat, samt nyligen också Folkbildningsrådet samt svenska kommuner och regioner.

Som forskare i interreligiösa relationer med arabiska som modersmål, har jag sedan min ungdom i Egypten och min ankomst till Sverige en omfattande erfarenhet av Muslimska brödraskapet och dess ideologi. Jag ställer gärna upp som föredragshållare och diskussionspartner i en sådan självrannsakan.

Sameh Egyptson, teologie doktor i interreligiösa relationer