Vad som behöver göras i andra kyrkor får avgöras där. Vi menar att verkliga ekumeniska framsteg från katolsk sida förutsätter en omprövning av påvens och Roms maktanspråk. Till en sådan omprövning inbjöd Johannes Paulus II. Under den nye påven Benedictus XVI har utvecklingen gått i motsatt riktning.

Dock sker en hel del under ytan och ibland väldigt nära ytan. I septembernumret av de tyska jesuiternas tidskrift Stimmen der Zeit skriver den amerikanske jesuiten Thomas J Reese en skarpt kritisk artikel mot romersk centralism, inledd med orden: ”När Petrus kom till Rom utnämnde han inte omedelbart kardinaler”.
Att artikeln publiceras i ett så officiellt organ som Stimmen der Zeit visar att dagens katolska kyrka inte helt domineras av bak­åt­strävande konservatism och fundamentalistisk auktoritetstro.
Därmed är artikeln också ett viktigt ekumeniskt inlägg.

Thomas J Reese arbetar på Woodstock Theological Center i Washington. Tidigare var han chefredaktör för jesuiternas veckotidskrift America. Då ofta under press från Troskongregationen, ledd av kardinal Ratzinger, när han tillät en fri diskussion om känsliga ämnen som kvinnliga präster och det obligatoriska celibatet för präster.
I samband med att kardinal Ratzinger valdes till påve 2005 ”valde” Thomas J Reese att avgå från sin post.
Reese beskriver i sin artikel Vatikanens framväxt, från Petrus ankomst till Rom med en brevskrivande assistent som enda hjälp, till dagens anakronistiskt absoluta kungadöme. Alltså tar Reese upp det som så många konservativa katoliker har så svårt att ta till sig – att Vatikanen inte är av evighet.

Tvärtom har kyrkans maktstruktur och förvaltning alltid förändrats med omvärlden. Framväxten av en absolut påvemakt speglar framväxten av en absolut furstemakt i Europa.
Under kyrkans första århundraden valdes biskoparna av folket och prästerskapet. Regionala och nationella koncilier hade stort inflytande. Till Rom vände man sig för att få hjälp att avgöra tvister.
Kyrkans spegling av den politiska omgivningen bröts när de absoluta kungadömena försvann under 1800- och 1900-talet. I stället för att knyta an till kyrkans äldre, mer demokratiska, traditioner valde påvarna att förstärka sina privilegier.

Bakom framväxten av ett allt maktfullkomligare påvedöme skymtar förvisso även goda skäl. Det gällde att försvara kyrkan mot mäktiga furstars krav på inflytande. Men de skälen finns inte längre. Och Reese frågar sig vad kyrkan, för sitt eget bästa, kan lära av vår tids politiska kultur?

I ett sexpunktsprogram argumenterar han för maktdelning och subsidiaritet och föreslår:
•Att Vatikanen omvandlas från furstehov till förvaltning. ”De flesta länder har successivt insett att en kunglig hovstat bestående av kungen och hans adel inte är ett bra regeringssätt.”
•Att biskoparnas lagstiftande roll stärks. ”Varje generation borde anordna åtminstone ett ekumeniskt koncilium”.
•Att de påvliga kongregationerna ersätts av valda kommissioner. ”Så kan Vatikanapparaten övervakas”.
•Att kyrkan får ett självständigt domstolsväsende. ”Troskongregationens hantering av oliktänkande teologer utgör en av kyrkans största skandaler”.
•Att kyrkan återgår till att utse biskopar genom val. Påvens absoluta utnämningsmakt är ett relativt modernt påfund som fått till resultat att ”påven agerar som koncernchef med biskoparna som filialchefer”.
•Att biskopskonferenserna stärks. ”Det som kan lösas lokalt ska lösas lokalt”.

Thomas J Reeses sexpunktprogram skulle, tror vi, förlösa den katolska kyrkan ur en hotande förstening och därmed också öppna helt nya ekumeniska perspektiv.
Hur stora är då möjligheterna, frågar Reese och svarar:
”Som sociolog måste jag medge, nästan obefintliga. Kyrkan i vår tid leds av en grupp män som definierar sig själva och vet att dylika reformer skulle begränsa deras makt. Följaktligen odlar de en rakt motsatt kyrkoteologi. Men som katolsk kristen måste jag fortsätta att hoppas”.
I detta hopp vill vi, som katolska kristna, instämma. Men hopp är inte nog. Ekumeniken behöver mer mod – av fler än Thomas J Reese.

Gert Gelotte
journalist

Irène Nordgren
leg  psykoterapeut