Avveckla inte kyrkorna, avveckla en hopplöst föråldrad gudstjänstmodell<br> Svenska kyrkan borde ägna sig åt en nedmontering av den mur av gamla dogmer, antikverade trosföreställningar och stela ritualer som håller människor borta från kyrkorna (och Gud), i stället för att diskutera en rivning av kyrkobyggnaderna.
Om det bara sades vettigare saker, under vettigare former skulle nog kyrkorna kunna komma till användning igen. Följande förslag behöver diskuteras:
1. Slopa den obligatoriska användningen av trosbekännelsen, så att gudstjänstfirande inte tvingas välja mellan att vara tysta eller känna sig som hycklare när de säger sig tro på jungfrufödelse, dödsrike och himmelsfärd. Använd Hartmans trosbekännelsepsalm i stället (nr 335, psalmbok 1986): ”Vi tror på Gud som skapar världen”. Den är inte som trosbekännelsen skriven för att i detalj avgränsa sig från ”irrläror”, utan är en modern tolkning av kristen tro som många kan stämma in i.
2. Fokusera mer på Gud, den Gud som Jesus förkunnar i evangelierna, och som han själv säger är den man (egentligen) tror på när man tror på honom: ”Den som tror på mig, han tror inte på mig utan på honom som har sänt mig” (Joh 12:44).
3. Inse att dagens människor inte primärt söker svar på frågor som har att göra med synd och skuld, utan att frågor om tomhet och meningslöshet måste adresseras tydligare. Kyrkohandboken behöver revideras och få en minskad fokuseringen på synd och syndaförlåtelse, och ökad plats för förundran och tacksägelse.
Samtidigt behövs ett tydliggörande av innehållet i syndbegreppet, i linje med grundbetydelsen ”att missa målet”, detta kan både avdramatisera och radikalisera förståelsen - i synnerhet om målet är att leva upp till att vara skapad ”till Guds avbild”.
4. Kyrkans förbön, ofta ett påfrestande långt inslag, kan kortas och ges mer allmänt innehåll. Varken vi eller Gud behöver höra en präst eller en lekman i detalj räkna upp en massa saker som behöver åtgärdas, med församlingens återkommande instämmande mumlande. Bättre då att var och en ber sin tysta bön, och att man på kyrkkaffet efteråt samtalar om vad vi, som Guds händer i skapelsen, skulle kunna uträtta, enskilt och tillsammans, i närmiljön och globalt.
5. Inför, på prov ett dialog-inslag i gudstjänsten i samband med predikan; en möjlighet att ställa frågor.
6. Låt orglarna användas till orgelkonserter, och (möjligen) till preludium och postludium - inte för att ackompanjera psalmsången, där gitarr och/eller piano är lämpligare.
Avveckla inte kyrkorna, avveckla en hopplöst föråldrad gudstjänstmodell.
Matz Hammarström
Doktorand i religionsfilosofi, Lund
1. Slopa den obligatoriska användningen av trosbekännelsen, så att gudstjänstfirande inte tvingas välja mellan att vara tysta eller känna sig som hycklare när de säger sig tro på jungfrufödelse, dödsrike och himmelsfärd. Använd Hartmans trosbekännelsepsalm i stället (nr 335, psalmbok 1986): ”Vi tror på Gud som skapar världen”. Den är inte som trosbekännelsen skriven för att i detalj avgränsa sig från ”irrläror”, utan är en modern tolkning av kristen tro som många kan stämma in i.
2. Fokusera mer på Gud, den Gud som Jesus förkunnar i evangelierna, och som han själv säger är den man (egentligen) tror på när man tror på honom: ”Den som tror på mig, han tror inte på mig utan på honom som har sänt mig” (Joh 12:44).
3. Inse att dagens människor inte primärt söker svar på frågor som har att göra med synd och skuld, utan att frågor om tomhet och meningslöshet måste adresseras tydligare. Kyrkohandboken behöver revideras och få en minskad fokuseringen på synd och syndaförlåtelse, och ökad plats för förundran och tacksägelse.
Samtidigt behövs ett tydliggörande av innehållet i syndbegreppet, i linje med grundbetydelsen ”att missa målet”, detta kan både avdramatisera och radikalisera förståelsen - i synnerhet om målet är att leva upp till att vara skapad ”till Guds avbild”.
4. Kyrkans förbön, ofta ett påfrestande långt inslag, kan kortas och ges mer allmänt innehåll. Varken vi eller Gud behöver höra en präst eller en lekman i detalj räkna upp en massa saker som behöver åtgärdas, med församlingens återkommande instämmande mumlande. Bättre då att var och en ber sin tysta bön, och att man på kyrkkaffet efteråt samtalar om vad vi, som Guds händer i skapelsen, skulle kunna uträtta, enskilt och tillsammans, i närmiljön och globalt.
5. Inför, på prov ett dialog-inslag i gudstjänsten i samband med predikan; en möjlighet att ställa frågor.
6. Låt orglarna användas till orgelkonserter, och (möjligen) till preludium och postludium - inte för att ackompanjera psalmsången, där gitarr och/eller piano är lämpligare.
Avveckla inte kyrkorna, avveckla en hopplöst föråldrad gudstjänstmodell.
Matz Hammarström
Doktorand i religionsfilosofi, Lund
Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,
LÄGG TILL NY KOMMENTAR