Storpastoratet kvävde hennes förmågor

Kerstin Hesslefors Persson slutar tvärt sin tjänst som domprost i Lunds stift. Det är en nyhet som har väckt både bestörtning och förargelse. Det lär ha uppstått konflikter inom det nya storpastoratet Lund. Den nya organisation som infördes för tre år sedan har blivit för tung för henne, sägs det.

Hon är inte ensam om den erfarenheten. Jag har gång på gång mött präster som upplever en orimlig arbetsbörda i försöken att anpassa verksamheten efter denna nya och alltför stora kostym. Jag tror inte att det kommer att gå att växa in i den kostymen – inte om verksamheten ska ledas av kyrkans kallelse.

Det är inte länge sedan som dessa storpastorat kom till, efter liknande reformer på riksplan och stiftsplan, med stor maktkoncentration på olika nivåer. När Kerstin tillträdde sin tjänst var hon full av iver och entusiasm.

I en intervju i denna tidning (i november 2013) sade hon: ”En domprost bör ha lust och mod att förmedla evangeliets sprängkraft och tröst. Och ha god självinsikt”. Hon säger också: ”Jag vill leda ett kommunikativt och stödjande ledarskap. Mina ledord är att se och bekräfta i kombination med tydlig färdriktning…Ledarskap står inte för sig själv, ledare och medarbetare har olika uppgifter i helheten”.

Med sådana ledstjärnor är det inte lätt att leda, eller fostra fram mogna medarbetare, med mjukhet, öppenhet och ändå fasthet i målsättningen. Den nya organisationen har tyvärr mer stjälpt än hjälpt i den målsättningen!

Detta är ett memento, en påminnelse om vart det bär hän. Sanningen är att dessa nya strukturer går på tvärs mot kyrkans sändning och själva väsen som kyrka. Kyrkans kallelse är att i Jesu efterföljd föra ut evangeliet i hela världen, till varje by och varje människa.

Frågan är hur en sådan kyrka ska vara organiserad. Jag har gång på gång i dessa spalter kritiserat och varnat för de här storvulna skapelserna, redan i samband med skiljandet av kyrka-stat år 2000.

Det är den problematiken som avspeglas i den nu uppkomna situationen i Lund. Som tidigare domprost i Göteborgs stift vet jag något om organisationsfrågor, fast på den tiden var det nästan ingen som ens hade en tanke på sådana mammutpastorat som vi nu fått. Snarare tänkte man i riktning av mindre enheter, delade pastorat, mera hanterliga och överskådliga församlingar.

Nu har vi i stället fått dessa otympliga pastorat, där människor inte känner varandra och där det är svårt att utöva ett gott ledarskap. Då finns det också stor risk att präster och kyrkoråd kan frestas tillämpa någon härskarteknik för att driva igenom den nya strukturen.

Det är svårt och tungt, det har Kerstin Hesslefors Persson känt av, och det är säkert rätt att hon nu går vidare. Men det är inte konstigt att det är svårt och tungt, eftersom det, som jag ser det, går emot det som är själva kyrkan.

Kyrkan består av enskilda människor som ofta bor nära varandra, inte på andra sidan i en storstad. Många vet nu inte vart de ska vägen i de stora strukturerna. Var hör man hemma? Närhet är det avgörande begreppet, när man vill bygga kyrka. Också i Lund!

Till sist: Ni som styr och ställer med kyrkans angelägenheter: Vad är kyrkan för er? Vilken organisation passar egentligen bäst för kyrkans ärende till värld och samhälle – hos er? Det är kanske redan dags att skrota de stora luftslotten? För mer än 40 år sedan skrev jag i en bok om kyrkans strukturer: de ska vara både evangelieriktiga och människotillvända. De orden gäller ännu i högstagrad! I Malmö och Eslöv också, i Stockholm, Linköping, Göteborg – överallt!

Kjell Ove Nilsson