Tar församlingen springnota för klimatkrisen?

Svenska kyrkan nationellt har glädjande nog redovisat att den på många sätt är att räkna med när det gäller miljömedvetenhet, omställning och hållbarhet. Det finns gott om information, riktlinjer och mål samt klimathandläggare att konsultera. Utbildningar erbjuds dessutom kostnadsfritt.

FN:s miljörapport IPCC och övrig klimatforskning visar på ytterst skrämmande fakta om hur illa det står till med vår planet. Mediernas rapportering under sommaren har gett oss alla en inblick i det enorma lidande som olika miljöpåverkningar inklusive flyg orsakar. Att då som i vår församling genomföra en resa för 25 personer med flyg är ofattbart!

Som rättfärdigande av denna resa till ett grekiskt ortodoxt center på Kreta sägs: ”För att säkerställa god arbetsmiljö och god utveckling i pastoratets verksamheter behöver de anställda förkovra sig, göra studiebesök och utveckla arbetsmetoder samt inbördes samarbetsformer.”

Det är svårt att tänka sig att familjer i Kolkata, som mist sina hem i översvämningar, sväljer den förklaringen. Samma människor vi inkluderar i förbön och samlar in pengar till genom Act Svenska kyrkan.                                                       

Grannförsamlingen åkte i somras till Italien med liknande antal inkluderande personal och förtroendevalda. Att församlingar väljer flygresor i tider som dessa visar att de anser sig stå över solidaritet med dem som drabbas av klimatförändringarna, vilka är de som bidragit minst till dem genom sin livsstil.

Vid kontakt med olika stift och församlingar har flertalet uttryckt att det vore en omöjlighet att genomföra resor med flyg. ”dinosaurieaktigt”, ”omodernt”, ”sist på bollen”, ”inte rimligt”, ”eftersläpare” är några av de ord som yttrats i respons till vår församlings resa. Ärkebiskop Martin Modéus lär ha infört flygförbud på sin arbetsplats förutom i enskilda viktiga fall. Han uttrycker sig så här: ”Vi måste agera för att inte lämna en springnota till kommande generationer.”

Fortbildning av personal välkomnas förstås, men det finns gott om miljövänligare alternativ på nära håll. Det är inte en rättighet att få åka utomlands, däremot en skyldighet att göra allt för att negativa klimatavtryck blir så små som möjligt – att värna om Guds skapelse. Vi kan inte endast predika eller be vackert om den, handling är viktigare än ord. Att leva vår tro. Kärlek. Tjänande. Skapelsen är allas ansvar. Hur hjälps vi åt? I stort som smått.

Vi är flera i församlingen som känner sorg, ilska och förvåning. Hur är det möjligt att detta får ske? 2023! Hur kan vi ses som trovärdiga och vara en plats för alla dem som upplever stor vånda inför framtiden när vi är med och bidrar till förstörelsen? Det är också ledsamt att möta medmänniskor utanför församlingen och deras häpnad och upprördhet över (vissa församlingar) Svenska kyrkans handlande. Hur många av våra församlingar som likt vår inte tar ansvar är för oss okänt. Än så länge. 

Ytterligare aspekt är att deltagandet på resorna ofta är obligatoriskt. Personal riskerar att utsättas för stora etiska och moraliska dilemman när de tvingas delta.

När resplanerna blev kända kontaktades kyrkoherde, kyrkoråd och kyrkofullmäktige. Det skulle dröja upp till fem månader tills ”svar” kom. Inte på ställda frågor eller bifogade fakta angående CO2-utsläpp, endast självberättigande svar som visade på fortsatt ignorans. En klen tröst är att tack vare ifrågasättandet av resan så beslutades det att så kallad klimatkompensation ska inhandlas. Det kan ses som något ädelt eller en form av att köpa sig fri. 

Titti Erksell Barker
tidigare församlingsmedlem, Överjärna församling, Strängnäs stift