Vem ställer de etiska frågorna när Sverige blir en del av kriget?

Det rasar ett brutalt krig i Ukraina, en mänsklig tragedi och hela Västvärlden ställer upp för att få ett slut på det.

Sverige stödjer Ukraina med förnödenheter, militär utbildning och vapen till frihetskampen i Ukraina. På så sätt är Sverige indirekt delaktigt i kriget, för Sverige bidrar till kriget genom att politiska beslut omsätts av Försvarsmakten, som i sin tur levererar militärt stöd till Ukraina.

Svenska kyrkan har sedan 1500-talet samarbetat med landets militär, följt i dess fotspår och erbjudit militär själavård. Försvarsmakten anser det också är avgörande att upprätthålla stridsmoralen, ingjuta mod, andlig hälsa och begriplighet för att utöka individens kris -och krigstålighet.

I krig som i fred finns det en nära koppling mellan staten, militären och kyrkan genom det sanktionerade militära våldet.

Sedan den fullskaliga invasionen i Ukraina har svenska medier i stor utsträckning anlitat militära experter, men inte gett något mer omfattande utrymme till etiska diskussioner och reflektioner kring vad Sveriges roll är i den förändrade situationen.

Sveriges Natoansökan gick igenom utan någon större debatt.

Politiker som tidigare värnat den svenska neutraliteten i krig vände från en dag till en annan när  Putins hänsynslösa anfallskrig mot Ukraina bara fortsatte. Samtidigt finns det bland unga människor i Sverige idag en rädsla och en undran för vad det kan innebära att bli uttagna till värnplikt. För det är något helt naturligt att vilja värna om sitt egna liv.

Militären använder en standardiserad utbildning för att få soldater att snabbt kliva över den moraliska och psykologiska spärr som människor har mot att döda andra människor. Det går snabbt för en soldat som börjar sin grundutbildning till dess att hen får ett vapen och på order sikta och skjuta på pappfigurer som liknar människor. Våldet är sanktionerat av staten, inte illegalt och kriminellt som det som sker på gator och gömt i hem.

Och som en konsekvens av militärt våld är det ett faktum att ett antal soldater i världen varje år begår självmord till följd av sina upplevelser i krig och i militär utbildning.

I det som omgärdar dödandet, selekteras och slås de personer ut som ändå inte, i det långa loppet, klarar av att strida.

I Sverige tycks det idag vara en självklarhet och inte valbart att unga människor i försvaret av Sverige men också i ett annat land genom det kommande Natosamarbetet, ska vara beredda att både döda och offra sina egna liv, när det så krävs. Det är nästintill tabu att tala om det sanktionerade våld som sker efter politiska beslut. För det handlar om att dö, döda och förgöra för får våra mänskliga och demokratiska värden.

Ett värdigt samhälle bör veta vad det begär av unga människor eller av sina medborgare. När det är oroliga tider behöver det finnas de som formulerar, känns vid och ger plats åt vanmakt och rädsla.

Den etiska diskussionen måste finnas även inom det komplexa området sanktionerat dödligt våld.

Sverige levererar allt fler stödpaket, det skickas hjälmar och varma kläder men också mer och mer avancerade vapensystem till Ukraina som trappar upp våldet.

Den etiska triangeln mellan politiker, militär och kyrkan tycks gå hand i hand in i det sanktionerade militära våldet utan någon större reflektion och diskussion. Politikerna är rätt nöjda med att stödja Ukraina och hindra den ryska utbredningen, som är ett viktigt bidrag i det gemensamma säkerhetsarbete mot kriget.

Den nära och långa relationen mellan Svenska kyrkan och Försvaret bör inte förhindra Sveriges biskopar att föra en etisk diskussion kring krigets högsta pris, människors liv. Går det att blunda för det okränkbara människovärdet eller finns det tillfällen då det är rätt att både kränka det och släcka liv? Gäller rätten till självförsvar i allt?

Därför går det inte att ignorera existentiella frågor, sår eller den rädsla som också finns i det svenska samhället.

Det svenska samhället behöver möta behovet av frågor kring ondskans och våldets mekanismer. Det goda måste bevaras och skyddas - den brutala kalla ondskan är en realitet, men det är den goda varma kärleken också.

Det tillfaller inte enbart de värnpliktiga eller soldater att vara modiga, hela samhället bör vara det och våga handskas med de existentiella och etiska frågeställningarna. Var finns Sveriges teologer, militärer och politiker när Sverige nu alltmer blir en del av kriget som rasar i Ukraina? Vad betyder ett människoliv för dem nu när samhällskontraktet omformas med närvaro av dödligt våld, Nato och världens oroligheter?

Försvarsmakten handhar ett sanktionerat våldsmonopol och ska i ett skarpt läge använda sig av det för att värna svenska värden och demokratiska rättigheter. Att tillsammans dela oron och sorgen över den obarmhärtiga verkligheten med krigets realiteter är att visa respekt för människovärdet.

Helena Myrstener,
präst i Malmö

Håkan Silverup,
officer i Försvarsmakten och doktorand vid Lunds universitet, sociologiska institutionen

Fotnot: En version av denna text har tidigare publicerats i Sydsvenskan.