Viktigt att se frågan om storstad och landsbygd

Debatten om skogsutredningen har handlat mycket om vad forskningen säger eller inte säger, vilken forskning man kan lita på (klimatforskarna eller skogsforskarna?), om kyrkans skogar mår bra eller inte, om den biologiska mångfalden minskar eller ökar, och vad som är bäst för klimatet på 50 eller 100 års sikt (där det enda vi med säkerhet vet är att mycket få av dem som syns i debattspalterna just nu kommer att vara närvarande då). Och så vidare.

Men alla vill ju vara goda människor. Ingen vill fatta ”okloka” beslut eller komma med fel ”ingångsvärden”, för att nu låna kyrkostyrelsens ordförandes terminologi. Så varför kommer vi till så olika slutsatser?

Kanske vi har missat att det till en inte obetydlig del handlar om helt andra parametrar än de ovanstående - nämligen motsatsförhållandena mellan storstad och landsbygd, och mellan centralisering och decentralisering. Vilket ju ofta tenderar att bli samma sak.

Skogsutredningens förslag innebär, utöver förändringarna av skogsbruket, en påtaglig överflyttning av makt från lokal nivå till central nivå, och ofta med tämligen högstämda formuleringar om vördnad för skapelsen och ansvar för framtiden, osv.

Men kyrkotillhöriga på lokal nivå vördar skapelsen och känner ansvar för framtiden minst lika mycket som de i storstäderna.

Och de som personligen och praktiskt har arbetat med kyrkans skog under lång tid och noga följt alla lagar, föreskrifter och certifieringar känner sig naturligtvis personligt påhoppade av det nya förslaget. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Jag tillhör inte den kategorin alls, vill jag för säkerhets skull påpeka – men jag förstår dem.

Ingen på lokal nivå vill i sitt dagliga arbete känna sig övervakad av ”ett råd för markförvaltning” eller ”en befattning med hög skogsekologisk kompetens” i Uppsala som på distans ska nagelfara och ifrågasätta varje beslut man fattar. Människor i allmänhet, och i Svenska kyrkan i synnerhet, trivs bäst med frihet under ansvar. 

Att öka förpappringen och trögheten är visserligen en gängse metod i den offentliga förvaltningen – men Svenska kyrkan är ingen offentlig förvaltning, utan sedan över 20 år ett självständigt trossamfund. (Jag tror vi behöver påminna oss om det då och då.) Dessutom finns det en hel del erfarenhet från just den offentliga sektorn att effektiviteten i en organisation är omvänt proportionell mot antalet excelark som ska skickas till högre nivå.

Så är det då ekonomin. Ja, det är lätt för storstadsförsamlingar, utan skog men med stabila kyrkoavgifter, att vara generösa och minska avkastningen från prästlöneandelarna å andras vägnar, men för fattiga glesbygdsförsamlingar är varje minskning av inkomsterna mycket kännbar på marginalen. Och det är inte bara ett år, utan varje år under kanske de närmaste 50 åren eller så.

Det skulle inte skada om kyrkostyrelsen bemötte kritiken mot förslaget med lite mer ödmjukhet. Det tycks som om man blev både förbluffad och förnärmad över ENSO:s tilltag att komma med egna siffror. Utredaren själv har till och med kallat det att ”kortsluta” den demokratiska processen. Möjligen lever man i en bubbla där ingen förut vågat ifrågasätta direktiven för utredningen. I så fall är det bara vitaliserande för vår kyrka att någon petat hål i den bubblan.

Det är bra att skogsutredningen har gjorts, eftersom den ger ett konkret förslag att ta ställning till. Men det är inte bråttom med beslutet. Skogen står där den står. Vi har tid att landa i förslaget. Det är viktigt för vår kyrka att det färdiga beslutet grundas på en bred och jordnära samsyn om den framtida skogsförvaltningen i alla dess dimensioner.

Anders Lundqvist, Jönköping

artikelförfattaren är ledamot för Socialdemokraterna i stiftsfullmäktige i Växjö stift, men ovanstånde synpunkter framförs i egenskap av privatperson