Akademiledamot med biblisk känning

Första torsdagssammanträdet är avklarat. Första ärtsoppemiddagen är uppäten – eller ja, ärtsoppan är ofta något helt annat. Och första jetongen, den symboliska peng som ledamöterna får vid varje sammanträde, är undanlagd på särskilt ställe som minne för framtiden.

Jayne Svenungsson skivar kardemummalängd hemma i köket på Kungsholmen, trerummaren hon just var på väg att lämna för gott när telefonen ringde en kväll förra hösten och hon erbjöds en stol i Svenska akademien. Rottrådarna i Skåne hade då vuxit sig djupa och den lundavåning som från början bara skulle vara övernattningsbostad hade sedan flera år blivit hemmabas. Dags att släppa taget om stockholmsadressen.

Så blev det som bekant inte.

I stället blev det en ny fas i yrkeslivet och en roll där stora förväntningar vilar på hennes axlar. ”Vår kvinna i akademien!” har varit mångas reaktion inom teolog- och kyrkbransch.

Jayne Svenungsson, professor i systematisk teologi vid Lunds universitet, är kluven till mottagandet.

– Jag är fantastiskt rörd över stödet från kyrkfolk och från den teologiska världen. Men Svenska akademiens sätt att arbeta är väldigt organiskt. Det funkar inte så att man som enskild individ kommer in och sätter sin agenda.

Något särskilt prisregn över teologin kommer Jayne Svenungsson inte att kunna bjuda på. Men hon tar med sig sitt teologiska kunnande och patos, och utgår från att hon kommer få användning av sin skolning i det bibliska arvet med hela dess genomslag inom vitt skilda kulturområden – litteraturen inte minst.

För tjugofem år sedan var Jayne Svenungsson en typisk humaniorastudent som kastade sig över A-kurser i lingvistik, historia, idéhistoria, filosofi och religionsvetenskap. Hon älskade studieåren och ville att de aldrig skulle ta slut. Kompisarna skulle bli lärare eller präster, själv var hon inte redo för yrkeslivet.

En doktorandutbildning blev avgörande. Eller snarare – några lärare blev avgörande. Personer som hjälpte henne att tro på sig själv som blivande forskare. Arne Rasmusson, till exempel, och senare Werner Jeanrond.

I övrigt vill hon inte gärna nämna namn. Jag ber henne lista några favoritteologer men får nobben.

– Jag brukar säga till mina studenter: ”Bind inte upp er vid den stora idolen, det kan bli nästan som en avgudabild”. Givetvis har vi hela vår kanon med Thomas av Aquino, Augustinus, Schleiermacher … De finns där av ett skäl. Men när man gör sin egen teologiska resa upptäcker man att även de mest storslagna har fläckar.

Nej, teologerna ska betraktas som ett galleri. Man ska akta sig för att ha sin identitet i det ena eller det andra teologgänget.

Själva gudsfrågan lockade henne tidigt. Vad gjorde sekulariseringen med tanken på Gud? Och varför blev filosofin samtidigt intresserad att diskutera saken? 2002 kom avhandlingen Guds återkomst, som ett par år senare blev bok.

Nästa ämne gled Jayne Svenungsson in på av en slump, via en kurs hon fick överta vid tillträdet som lektor vid THS: ”Den heliga Ande, 5 p”. Hon blev lika förvånad som inspirerad över ämnets många teologiska nivåer, från anden som närvaro i den enskilda människans liv till anden som förändringskraft i världen och kyrkan.

– Anden är den befriande potentialen som reser människan ur det som stelnat. Men den är också ett osäkert moment som havererat i apokalyptiska avarter.

Den är också en del av den fromhet hon mötte som liten. Jayne Svenungsson växte upp i ett kulturkristet hem på landet några mil från Trollhättan. Man döptes och konfirmerades, men talade inte om tro.

Ändå upplevde hon gudsnärvaro från tidig ålder. Genom naturen, musiken och orden. I byn fanns en grannfamilj, medlemmar i pingströrelsen, som höll veckoträffar för traktens ungar. Jayne var en av dem som förundrat lyssnade till de bibliska berättelserna.

– Jag har alltid haft en visshet om Gud. Den är lika självklar som blodet som rinner i min kropp.

Hur ser du på den teologiska debatten just nu?

– I den mån jag följer den tycker jag den har hårdnat, delvis som en följd av hur tonen i sociala medier sprids till andra sammanhang. Positionerna låser sig på bekostnad av den fördjupande diskussionen.

Ta till exempel debatten kring Mitt kors, som snabbt blev infekterad och förknippad med olika ståndpunkter i invandringsfrågan.

– Där hade jag velat stanna upp. Är alla utsatta en akut angelägenhet eller har kristna offer en särstatus? Tror vi att Gud är hela mänsklighetens eller talar vi som om vi hade en lokal stamgud? Ämnet reser oerhört stora frågor om gudsbild och teologisk antropologi.

Vad är teologins bidrag till samhället?

– Teologin är givetvis bärare av ett enormt bildningsarv. Men genom Bibeln har den också ett profetiskt arv att förvalta, en distinkt människosyn och ett radikalt värnande om de svaga. Teologin har mycket att säga i samtalet om tillståndet i den offentliga sektorn, om åldersfixering, om värdet av vila.

Samtidigt är det inte moralen utan den andliga djuperfarenheten som drar människan till tron, säger hon. I ett kommande projekt hoppas Jayne Svenungsson kunna sprida förståelse för vad tro är och gör. Det är Lunds universitet som med konstvetaren Max Liljefors och Skissernas museum ska utforska likheten mellan religiös och estetisk förundran.

– Jag vill problematisera gränsen vi ofta drar mellan troende och icke-troende. Det finns fyrkantiga bilder från båda håll. Den som tror möts ofta av fördomar. Troende kan se ner på den som bara går i kyrkan när det är musik.

Hon påminner om vad Birgitta Trotzig sade när folk fnös åt dem som kom springande så fort det var Bachpassion men annars lät bänkarna gapa tomma: ”De vittnar inte om andlig ytlighet utan om en djup känsla för vad det sakrala egentligen handlar om”.

Jayne Svenungssons karriär både speglar och är en del av religionens så kallade återkomst. Som teolog gläder hon sig åt att ämnet fått förnyad aktualitet och att fackkompetensen efterfrågas i allt bredare kretsar – forskning ska synas utåt!

Men själv håller hon sig helst om inte i på kammaren så på institutionen. Jayne Svenungsson beskriver sig som en typisk fackteolog. En skrivande människa som inte trivs i offentligheten. I någon tv-studio har hon aldrig kunnat njuta.

Hon har varit mån om att få frågor i förväg. När hon svarar stannar hon ibland upp, säger ”vänta, så här vill jag uttrycka mig i stället”.

Samtidigt sitter hon avspänt uppkrupen med båda benen i soffan.

Det kan ses som en ödets ironi att en medieskygg teolog valts in just under Svenska akademiens mest bevakade moraliska kris hittills. Höstens avslöjanden om Kulturprofilen och den akademien närstående klubben Forum beskriver decennielånga missförhållanden och kastar skuggor över alla runt bordet.

Jayne Svenungsson vill inte kommentera den pågående processen; som alla andra ledamöter tiger hon så länge advokatutredning pågår.

Men om det vidare Metoo-upproret och dess existentiella bottnar kan hon tala.

– Publiceringarna av namnlistor sammanföll med att jag läste in mig på Torgny Lindgren inför mitt installationstal. Det var såriga och omtumlande veckor, och jag har sällan känt mig så tacksam för att ha fått förankring i det bibliska arvet. Där finns ord för både förlåtelse, självrannsakan och ånger. Bibeln är full av berättelser om människan som ansvarig.