Återstår att se om han vill mer än hålla hårt i portföljen

När riksmötet öppnade förra veckan presenterade statsminister Ulf Kristersson nya statsråd. Mycket otippat fick Sverige sig en ny bistånds- och utrikeshandelsminister i Benjamin Dousa, tidigare ordförande för Moderata ungdomsförbundet, vd för tankesmedjan Timbro och Företagarna.

Dousa ärver något av ett realpolitiskt kaos mitt i det paradigmskifte för biståndspolitiken som Tidöregeringen påbörjat. Turerna kring biståndspolitiken har varit många, inte helt lätta att överblicka. Vad har då hänt? Jo, i korta drag, detta: 

I femtio år avsatte Sverige en procent av BNP för bistånd. Liberalerna och Krist­demokraterna lovade under valkampanjen som föregick det nuvarande regeringssamarbetet att försvara enprocentmålet, men efter förhandlingarna med Sverige­demokraterna och Moderaterna på Tidö slott i november 2022 dödförklarades det långlivade kvantitativa målet. Än så länge reserverar biståndet i stället ett visst utrymme i varje budget.

Kritiker till enprocentmålet anklagar dess försvarare för att av nostalgiska skäl krampaktigt hålla fast vid ett riktmärke som i sig inte garanterar ett välriktat bistånd. 

Något som regeringens företrädare därför återkommer till är behovet av ökad transparens. Hur väl ett land klarar av att leva upp till kravet på att transparent redovisa sitt bistånd mäts varannat år. Senast, 2022, placerade sig Sverige på plats 21 av 50 länder. 

Transparens är inte bara nödvändigt för att motverka missbruk av resurser. Det är ett sätt att följa upp olika insatser och utvecklingssamarbeten för att på bästa sätt planera och prioritera. Det ligger alltså i allas intresse att transparensen fungerar bra. 

Men att procentriktmärket är borta gör det svårare för civilsamhället att planera insatser och utvecklingssamarbeten inom ramen för svenskt bistånd. Många civilsamhällesorganisationer vittnar om att de kortare tidsramarna gör det svårare att planera ett effektivt bistånd, något som borde oroa den regering som idogt upprepar att det är just för att effektivisera biståndet som spelplanen måste ritas om.

Medan biståndsorganisationerna kämpar för sin överlevnad smädas de av Svenska Dagbladets oberoende moderata ledarsida som med stöd av anonyma källor nyligen kallade biståndsorganisationerna för ett jävigt ”klägg” och ”sumpmark” av korruption. 

Denna ”sumpmark” är däremot kraftigt uttorkad av brist på medel och besked. De biståndsorganisationer som hade partneravtal med Sida, bland annat Act Svenska kyrkan, fick avtalen uppsagda i våras. Biståndsorganisationerna väntar på besked om nya Sidaavtal, men Sida dröjer med sina besked. Sida hänvisar till att regeringen ännu inte har offentliggjort sin strategi för bistånd till civilsamhället (CSO) under de kommande åren. 

Troligt är att CSO-strategin brås på den reformagenda för biståndet, ”Bistånd för en ny era”, som presenterades den 14 december 2023. I den förekommer orden ”Sverige” eller ”svenska” 105 gånger, ordet ”fattigdom” 23. Reformagendan har utstått kraftig kritik från biståndsorganisationer som menar att det är något nytt att handel ges sådan hög prioritet eller att svenska näringslivsintressen så direkt blandas med svenskt biståndsarbete. 

Mot bakgrund av att regeringen formulerar biståndspolitik som den gör ter det sig alls inte konstigt att Ulf Kristersson skulle plocka den nya ministern rätt ur näringslivet och inte från civilsamhället – som nu hoppas på en mer uppriktig dialog med ministern än vad företrädaren Johan Forssell någonsin ställde upp på. 

I bästa fall kan Dousa, förutom att som han själv formulerar det: ”se till att Sverige fortsätter att vara en bastion för frihandel”, också ta hjälp av biståndsorganisationerna för att Sverige ska kunna kalla sig om inte en humanitär stormakt så ett anständigt samhälle. 

På det är biståndspolitiken ett rätt så bra mått. Men då krävs en minister som lyssnar.

Fanny Willman,
ledarskribent