Där 30 eller fler är samlade är det lättare att vara mitt ibland dem

Årets kyrkostatistik visar en fortsatt återhämtning efter pandemin, men utan att nå samma nivåer som före den. Huvudgudstjänsterna fortsätter däremot att minska i antal. Är det en dålig eller bra utveckling? Svaret beror på vad församlingarna i så fall gör istället för att fira huvudgudstjänst.

I årets upplaga av ärkebiskopens fastebok skriver journalisten och poeten Maria Küchen fint om hur de glesa gudstjänsterna kan vara de vackraste och refererar till Jesusorden om att där två eller tre är församlade i hans namn är han mitt ibland dem. Det är en erfarenhet som många oss som är kyrkvana säkert kan känna igen oss i. Vi är mer eller mindre trygga i vår tro och vår tillhörighet. Då kan också det lilla sammanhanget fungera och rent av tilltala.
 
För många andra framstår det däremot som en utmaning att delta i en gudstjänst som kräver förkunskaper och där det därför kan kännas mer utsatt om det är få andra i rummet att luta sig mot. Det gäller i synnerhet söndagarnas högmässor eller motsvarande former, som bygger på en relativt hög grad av sampel mellan olika deltagare. 
 
När det är få i rummet bär det sig i praktiken inte riktigt och prästen riskerar att bli ensam motor. Då klingar den förväntade delaktigheten falskt och därmed delvis också hela sammanhanget, för att vi påstår oss vara något som vi inte är. Och den krassa verkligheten är att om det inte kommer nya människor till våra gudstjänster kommer gudstjänsterna sakta men säkert att dö ut. 
 
Så vad gör vi då? Låt oss utgå från något som vi kan kalla för 30-tesen. Utan att göra anspråk på vetenskapligt stöd visar ändå praktiska erfarenheter att det händer något när det är omkring 30 deltagare i en gudstjänst, lite beroende på hur stort rummet är. Den som är osäker på sin sångröst och melodierna eller bara inte har gudstjänstordningen i ryggraden kan då lättare känna stödet omkring sig. Den personen behöver inte heller känna sig iakttagen på samma sätt som när det är färre människor, utan kan i högre grad vara en i mängden. 

Det blir helt enkelt lättare att våga prova på den erfarenheten och i bästa fall göra den till sin. Grunden behöver förstås vara en form och ett innehåll som vi själva tilltalas av och därmed är engagerade i. 

Det kommunicerar i sig. Men för att sedan hjälpa människor på traven en smula finns det enkla sätt. Ett sådant är att alltid ha en eller flera uppgifter i en gudstjänst som vi kan be olika människor ta ansvar för en gång i taget. Ett annat är att berätta om 30-tesen och be ett större antal människor att lova att gå en valfri söndag en gång i månaden, som ett sätt att bidra och ta ansvar. De människorna finns förmodligen redan någonstans i församlingens övriga verksamheter, så att steget trots allt inte är så långt också till gudstjänstlivet. 
 
Men om det ändå inte fungerar i betydelsen att 30-tesen uppfylls? Den erfarenheten och säkert också sorgen delas av många kyrkligt engagerade. Ja, då är det förmodligen läge att göra något annat, så länge församlingen eller pastoratet uppfyller kyrkoordningens krav på minst en huvudgudstjänst. Det kan handla om att byta söndagens gudstjänst mot en veckomässa, där den förväntade delaktigheten kanske är mindre, men vilan kan vara större, oavsett den enskilda deltagarens uttryckliga engagemang eller inte. Där gäller därför inte heller lika självklart 30-tesen. 
 
Om inte heller det fungerar är väl genomarbetade andakter i församlingens övriga verksamheter något att lägga resurser på, så att så många som möjligt fortsatt kan ta del av allt det goda som gudstjänstens olika delar kan bidra med i människors liv.
 
Att däremot upphöja högmässan till något som har ett värde i sig, oavsett hur många som deltar i den, må vara teologiskt ädelt, men det är inte tillräckligt ansvarsfullt. Det är bättre att agera och försöka tänka konstruktivt än att bara sitta och titta på, medan något väsentligt glider oss ur händerna. 
 

Jonas Lindberg, ledarskribent