Hela vår värld behöver själavård i hatets tid

”Varifrån kommer allt detta hat?” Författaren Steve Sem-Sandberg ställer frågan i Dagens Nyheter den 23 november. Han ger exempel från krig, våld, sociala medier, Bibeln och filosofers reflektioner över frågan om hatet. Ett tycks vara grundläggande: hatet förblindar. Den människa som överlåter sig till hat kan utföra handlingar som ingen sunt reflekterande människa tror är möjliga. Det gäller, skriver han, att hela tiden vara på sin vakt mot att sugas in i våldets spiral och bli förblindad. Att vara förblindad betyder inte att hatets handlingar friskriver människan från ansvar. Att bejaka hatet och bli dess hantlangare är en aktiv handling, en grogrund för tomhet inom oss själva och i ett samhälle.

Det är många som ger plats för hatet just nu. Var och en behöver därför, mer än annars, aktivera ett kritiskt tänkande och ett varmt hjärta. Hur ska det göras?

För ett tag sedan träffade jag en präst som berättade hur svårt det är att predika i denna tid. Hen sa att orden behövde ­pareras för att inte landa fel och kvar blev en känsla av ljumhet som hen inte var nöjd med. Prästen var inte ensam om denna ­erfarenhet. Flera hade sagt detsamma. Som jag uppfattade saken var det inte rädsla för arga reaktioner som hämmade, utan hur det sagda skulle kunna användas för destruktiva syften i församlingen.

Jag känner igen funderingarna. För några år sedan bestämde jag mig för att aldrig mer delta i en diskussion om politiskt känsliga frågor i sociala medier. Det betyder inte att jag saknar åsikter om en rad kontroversiella problem. Men jag vill inte användas eller använda andra som slagträ.

Jag vill i möjligaste mån minska mina avtryck i hatets mörker. Men betyder det också att min tystnad, liksom prästens svårighet att navigera sin predikan, är ansvarslös? Är det vid mörkrets port var och en av oss borde vistas för att, om möjligt, kämpa för att lysa in dit? Går det?

Det är svårt att navigera bland allt som pågår och då är det lätt att det som sägs blir slätstruket snarare än meningsfullt. Propaganda, konspirationer och hets gör både enskilda, kyrkor och myndigheter desorienterade. Att ta tydlig ställning för något kan innebära risker för att utnyttjas av ett lögnmaskineri som vi inte vill främja. Att sprida uppgifter om politiska utspel, även under kritisk flagg, kan bidra till att förvärra just det som vi vill förhindra. Så hur ska vi bete oss? Vad är skillnaden mellan försiktighet och feghet?

Inom övervaknings- och demokratiforskning används begreppet ”tystnadsspiral”, som innebär att personer som vet att de är iakttagna av andra i digitala medier avstår från att säga sin mening offentligt. De som alltså på allvar vill resonera om svåra frågor, såsom kriget mellan Israel och Hamas, gör det helst i slutna rum med likasinnade – men även då med vaksamhet mot angiveri.

Så har det kanske alltid varit i kärva ­tider, men det nya är att digitala medier förstärker effekterna av tystnad från de ­eftertänksamma och motsättningar från hatare och hetsare. Dessutom finns allt som publiceras kvar för lång tid fram­över, vilket förstås kan vara bra om man vill ställa politiker eller andra makthavare till svars, men även hämmar samtalets nyanser hos dem som inte använder det högsta tonläget. Kontentan blir att offentligheten lämnar walkover till hatarna och splittrarna. Det är en situation där alla är förlorare. Där alla riskerar att bli förblindade.

I väntan på Fridsfursten behöver hela vår värld själavårdas i denna tid när ”Den Laglöse snart står fram uppenbart”, när ”makt går före rätt, och mångas kärlek kallnar”, som utmaningen formuleras i Olov Hartmans tolkning av Martin Luthers portalpsalm Vår Gud är oss en väldig borg.