Krisen undanröjd - för den här gången

Efter lunch på måndagen kom motion 83 upp på dagordningen. Den om att obehörighetsförklara präster som diskriminerar genom att inte viga samkönade. Eller rättare sagt: att uppdra åt kyrkostyrelsen att göra en utredning i frågan inför kyrkomötet 2023.

Intresset för motionen inför kyrkomötet speglades i plenum. Det var drygt fyrtio föranmälda talare. Debatten pågick i tre timmar. Till slut hade 52 ledamöter yttrat sig. Tonen var genomgående saklig och god. Häri tror jag faktiskt att en reell förändring har ägt rum. Nog var tonen i debatterna kring dessa frågor hårdare förr?

I sak överraskade argumentationerna däremot inte. Linjerna var vad man kunde förvänta sig. Förespråkarna menade att det nu var hög tid för kyrkan att ta nästa steg. Att sätta ner foten i den här frågan handlar om trovärdighet, diakoni och arbetsmiljö. Man anförde teologiska skäl: Luther var en normkritisk teolog och det bör Svenska kyrkan vara i hans efterföljd. Liksom demokratiska anledningar: somliga nomineringsgrupper har gått till val på denna fråga och nu levererar de utifrån det vallöftet.

Motståndarna påtalade att det redan idag finns fungerande regelverk, hänvisade till läronämndens varningsfinger, pekade på riskerna med angiveri och det sluttande planet i tillsynens konkretionsnivå. Någon talade om ekumenisk provokation och politisk arrogans bakom förslaget. Frågan om prästers tystnadsplikt anfördes också: en präst kan neka vigsel av flera olika skäl, kring vilka det kan råda yppandeförbud på grund av information från enskild själavård eller bikt.

Men det fanns också en strid ström av lila skjortor som med jämna mellanrum äntrade talarstolen. Totalt deltog sex biskopar i debatten. Biskoparna var tydliga med den stolthet de kände över kyrkans nuvarande ordning; det ska inte finnas något utrymme för diskriminering i vår kyrka. Men biskoparna förespråkade envetna samtal om mänsklig kärlek snarare än tillsyn, och såg i motionen en risk att cementera konflikter. De hade, utifrån lite olika synvinklar, ett och samma ärende: en vädjan till kyrkomötet att avslå motionen.

Jag är övertygad om att denna episkopala närvaro i debatten gjorde skillnad. För i deras enträgna vädjan blottlades frågans faktiska dramatik. Skulle kyrkomötet ta intryck av kyrkans biskopar eller flagrant gå emot dem? Det blev en lång natt under vilken ledamöterna skulle sova på saken. Men vi var fler som sov oroligt. Skulle vi vakna upp till en konstitutionell kris för den episkopala kyrkan?

Under tisdagens förmiddag stod det klart att motionen avslogs. På så sätt var krisen undanröjd för den här gången. Men det jämna valresultatet – det skilde bara ett tjugotal röster – indikerar att framtiden är oviss. Det här var troligen inte sista gången frågan kommer upp på kyrkomötet.

Inför framtiden är det angeläget att dels reda ut vilken som är de förtroendevaldas roll, dels att besinna vilka tidsperspektiv en kyrka behöver ha. Kyrkan har ett ansvar bakåt, för vad man lovat och förbundit sig till tidigare. Men också framåt. Ingen vet hur kyrkomötets sammansättning ser ut i framtiden och vilka nomineringsgrupper som är tongivande i en okänd morgondag. Den osäkerheten behöver dagens kyrkomöte ta höjd för: vilka grupper kan kommande kyrkomöten vilja utestänga?