Kyrkan bygger på ett uppdrag och ett trosinnehåll som åtminstone till vissa delar är givet och inte bör relativiseras. Människorna som framför sina synpunkter bör däremot behandlas med respekt och värderas lika. Tyvärr är det just där skon klämmer.
Kyrkan är en stor arbetsplats som är speciell på många sätt. Har man en gång vigts till tjänst är man i praktiken rätt livegen. Man kan inte som i många andra yrken hoppa av och gå till konkurrenten. Det gör att man lätt biter ihop och står ut också med sådant som aldrig hade gått för sig på en profan arbetsplats.

Trosfrågor berör på djupet. Det är inte lätt att kompromissa med sin tro, och det skall vi också vara glada för. Men ur organisationens egen synpunkt och för trovärdigheten utåt skapar det lätt problem, särskilt i samband med teologiska nytolkningar. Det kvardröjande motståndet mot kvinnliga präster och samkönade äktenskap är två tragiska exempel.

Men också kyrkans struktur och organisation försvårar förståelse och uppmuntrar istället personlig prestige och maktspråk. Vi har tre befälslinjer med en ofta oklar relation till varandra. Det är den teologiska linjen med ärkebiskopen och stiftsbiskoparna i spetsen. Sedan har vi tjänstemannalinjen med generalsekreteraren i topp.

Den tredje linjen är den politiska, där frågan om vem som får ett tungt uppdrag ofta bygger mer på partiernas inbördes styrkeförhållanden än personlig lämplighet. Alla bestämmer om allting, oklart i vilken ordning. Starkast vinner, och tyvärr inte alltid de bästa argumenten eller omtanken om uppdraget. Sedan läggs en fromlig snuttefilt över alltsammans. Missnöjet kanaliseras i en stor strukturförändring på församlingsnivå som ytterligare centraliserar makten. Visst kunde man önska en fördjupad diskussion om den inre strukturen också. För Guds skull! Men också för alla våra engagerade medarbetares, på alla nivåer.