Jag såg ett skämtsamt inlägg på sociala medier ”Ni har väl hört att Pekka Heino ska läsa en alldeles nyskriven dikt på Skansen på nyårsafton? Tyst, klocka, tyst!”

Ja, det finns de som stör sig på att andlighet och religion syns och tar plats i vårt samhälle. Tron ska vara en ensak, något som inte andra ska behöva märka, för dess synlighet är implicit ett slags kränkning mot min persons valfrihet. Trots detta strömmar människor till kyrkogårdarna under allhelgonahelgen. Troende som agnostiker tänder ljus, besvärjer mörkret, tidens obevekliga gång och gravens kyla. Ljuset sprider sig och det är vackert. Vackert mitt i all sorg och saknad. Och människor finner gemenskap i delandet och i alla minnen. Ingen kan undgå denna mäktiga manifestation, denna trotsiga hyllning av vår utsatthet och till allt det innebär att vara människa.

En kort tid lyser kyrkogårdarna upp som fyrbåkar. Se människan! Kom ihåg att hoppet är stort! Så slocknar lyktorna och det blir mörkare igen, men minnet av ljuset finns kvar. En dag ska det tändas igen och det ska lysa i evigheters evighet!

Jag skrev en bok för barn, ”Innan lyktorna slocknar”, som handlar om den gröna pärlan i Frälsarkransen. Lykta efter lykta släcks under berättelsens gång, men genom några barns mod och hopp kunde tändas de igen. Jag tänker att så kan det vara också utanför sagans värld.

Flera av våra kristna seder trycks tillbaka, men ljuständningen är så universell och enkel att förstå att den står stark trots att så många har förlorat sitt andliga språk.

Alldeles nyligen, den 19–21 oktober, deltog jag i det Nationella pilgrimsmötet i Göteborg. Det var oerhört givande dagar som jag varmt vill rekommendera för alla intresserade. Vi delade tankar och erfarenheter och inspirerades.

Det var både uppsluppna skratt och rörda sinnen. Och jag inser att liksom ljuständningen, så är pilgrimsvandringarna något som är konkret och andligt samtidigt. Att det här är något som församlingarna också börjar förstå, blev tydligt under mötet. Eldsjälar har stakat ut leder för oss andra att följa. Och pilgrimens sju ledord är kanske än mer relevanta i vår tid än någonsin förr. Därför är detta en mission vi bör satsa på och som passar vår tid ypperligt.

Pilgrimens nyckelord är:

Enkelhet – Vi behöver lära oss att färdas med lätt bagage, också för medmänniskans skull.

Långsamhet – Stressen får oss att tappa fotfästet och kan göra oss illa.

Andlighet – Människan lever inte bara av bröd.

Delande – Bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag.

 Bekymmerslöshet – Se på ängens liljor, hur de växer.

 Frihet – Herre visa mig din väg.

Tystnad – dagar eller timmar av tystnad. Vi får en möjlighet att meditera och be, lyssna inåt och höra vad Gud vill med oss.

Det handlar om konkret andlighet. Pilgrimens språk som i sin enkelhet bär med sig en kraft att förändra våra liv på djupet. En bättre existentiell hälsa, det vår civilisation och så många svenskar lider en skriande brist på. Pilgrimens ledord och väg svarar mot ett behov som redan finns och som vi inte får begrava i utredningar eller avfärda. För hela det kristna livet är en pilgrimsvandring mot det himmelska målet. Kristus själv är vår vägvisare.

Också vägen till kyrkogården under allhelgona är ett slags pilgrimsvandring. Vi står där med frusna fingrar, och försöker få ljuslyktan att ta sig i blåsten. Halloweenfirandets rus och burleska upptåg kan vara roande. Men djupet och heligheten upplever vi i delandet, tystnaden och den enkla tafatta kampen med att få lyktan att brinna när vinden viner genom höstmörkret.