Mitt i sorgen syns godheten - och vi kan välja den

Jag som fortfarande har kvar mitt X-konto kunde i realtid följa hur människor bearbetade den oerhörda tragedin – Sveriges största masskjutning i historien. Över tio slumpmässigt utvalda, fullständigt oskyldiga människor lämnades i blodpölar.

De flesta, som människor i allmänhet, manade till lugn och inväntade mer information om vad som hade hänt.
Andra lade direkt skulden på ”islamiseringen av Sverige”. Ytterligare några var tidigt övertygade om att det rörde sig om ett rasistdåd. Denna gång verkar de senare ha fått rätt.

Men vilken triumf, egentligen? Som om det ena vore bättre eller sämre än det andra.
Ondska är ondska, oavsett varifrån den kommer.

Placerar ondskan utanför sig själv

Jag tror att vi alla egentligen vet detta, men genom att placera ondskan utanför oss själva och våra ideal blir den lättare att hantera.
Har man ingen ”annan” att skylla på brukar nästa steg vara att lägga ansvaret på Gud. Tragedin i Örebro aktualiserar den eviga frågan om Guds godhet – teodicéproblemet:

Om Gud är allsmäktig, borde han kunna förhindra ondskan. Om han är fullkomligt god, borde han vilja göra det.

Men kanske är det ett feltänk. För godheten är, trots all ondska, ofta så ofattbart mycket större.

Direkt efter dådet öppnade kyrkor och moskéer sina dörrar. Närliggande skolor tog emot dem som flydde – ja, flydde – från Risbergska skolan för att ge dem en säker plats.

Om Gud vore allsmäktig, skulle han kunna stoppa ondskan. Men tänk om det i stället är vår uppgift som människor att göra det?

Och tänk om den makten, mot all logik, har tilldelats oss i en fallen värld?

Hoppet kommer tillbaka

Med den insikten återvänder hoppet. Plötsligt blir livet mer omöjligt – men också mer möjligt och fantastiskt – än döden, som alltid lurar bakom hörnet.

Varifrån kommer all denna godhet som visar sig efter en katastrof som den Sverige nu upplevt?
Varifrån kommer kraften hos ungdomsledare att vecka efter vecka kämpa för en ung människa som bara är ett par steg bort från kriminaliteten?
Varifrån kommer viljan att bjuda in den ensamme att äta middag med ens familj en lördagkväll – eller ens den lilla gesten att överlåta sin plats på bussen till någon som behöver den bättre?

Nu är det upp till oss

Det finns knappast en mer sliten klyscha än att ljuset blir tydligare i mörkret.
Ändå finns det inget bättre sätt att beskriva dagarna efter den totala natten på Risbergska skolan.

Människor väljer fortfarande godheten – och det syns. I kyrkor. I staden. I hela landet.

Vi kan välja den varje dag.
Men det är upp till oss att verkligen göra det.