Frukten är allas – Jacques Mourads väg mot andlig frihet

Susanne Grimheden har skrivit en essä om Jacques Mourads väg mot andlig frihet:

Telefonlinjen via Skype sprakar. Den går från Sverige till miljonstaden Sulaymaniya i Kurdistan i norra Irak. Inte långt från gränsen till Iran. Den når fram till gamla stan. De sitter runt datorn och samtalar gemytligt när kopplingen är ett faktum. De är en liten kommunitet – en dotterkommunitet till Mar Musa-klostret i Syrien som är omgivet av ekologiska odlingar och med fokus på dialog mellan muslimer och kristna. Här regnar det idag. Det är mycket vackert, säger han och ler med hela sig. Han är Jacques Mourad. Om jag har valt att emigrera så är det för att vara med och för de syriska och irakiska emigranter, med vilka jag lever idag.

Här har han sitt livs bas nu, fader Jacques – abouna Jacques, som han kallas. Men inte bara här. I sitt hemland Syrien kallas han detsamma. Det finns en annan term på arabiskan för kristna präster – som brukar användas av muslimer. För det är präst han är. Och andlig ledare. Men som en hedersbetygelse kallar även muslimer honom för fader. Det har uttryckligen sagts till honom att du är präst också för oss muslimer. Klostret är här för hit flydde irakier när Mosulområdet och Nineve-slätten övertogs av Daesh. Det är bland dessa kristna irakiska internflyktingar de arbetar – bland en majoritet av kurder. Vi vill vara små bland de små, fattiga bland de fattiga, flyktingar bland flyktingar. Det är vår eviga glädje.

När han får frågan om när hans intresse för religionsdialog började, så svarar han blixtsnabbt: Idag. Och så kommer ett rungande, helhjärtat skratt från honom åt hans eget skämt. Men även om han till sin karaktär är öppen så var det ingen självklarhet att han skulle nå hit. Den bild han bar med sig av muslimer från sin egen skolgång i Aleppo var negativ. Och han hade en svårighet med islam på ett djupt liggande psykologiskt plan. Vid varje våldsutövande mot kristna öppnades såren från det kollektiva minnet av folkmordet av armenierna 1915 i Turkiet. Minnet fanns vidarebefordrat genom generationer. Och inte bara i honom.

Han växte upp och började bli medveten om sin kallelse att förlåta dem som utfört massakern:

Jag insåg

att min själ behövde befrias

för att nå andlig mognad

– för att kunna förlåta.

Medvetenheten

skapade en spiritualitet

en inre längtan efter att, i det dagliga livet i relation till andra, praktiskt ge uttryck för sin tillit till det goda: Och då växte det goda också inne i honom.

Men inte bara i mig.

Från och med sommaren 1986, då Jacques Mourad var student i Libanon, kom han till stenöknen norr om Damaskus, för att hjälpa till att konkret bygga upp klostret Mar Musa som låg i ruiner. Klosterkyrkan hade medeltida fresker och taket var raserat. Stadspojken ville upptäcka öknen i de fornkyrkliga ökeneremiternas fotspår. Han återkommer varje sommar och -91 grundar han här en ekumenisk kommunitet. Han gör det tillsammans med initiativtagaren - den italienske jesuiten Paolo Dall’Oglio. Tack vare sin medgrundares tålmodiga lyssnande kan han så befrias från sina negativa reaktioner beträffande muslimerna.

Sann dialog bör börja

genom ett renande

av alla personliga problem

i den egna historien.

Detta behövs

för att kunna se verkligheten.

Att se verkligheten blir den växande kommunitetens uppgift. 2002 börjar Mar Musa-klostret att föra inofficiell religionsdialog - veckor av teologiska samtal mellan unga intellektuella syrier. Druser, sunniter, shiiter och protestanter finns alla representerade bland klostrets ekumeniska bröder och systrar. Målet för dialogen mellan dessa unga människor är stort – för att inte säga gigantiskt: Fred i Mellanöstern:

Fred

springer ur

ett sant närmande

av varandra.

Judar inkluderas. Dialogen praktiseras. Han betonar:

Religionsdialogen

är inte bara viktig i Mellanöstern

där kristna är i minoritet

bland en majoritet av muslimer.

Inte minst i Europa

är religionsdialogen idag av vikt

för att nå integration i samhället.

Vi befinner oss

i en mycket sårbar tid

i vår mänskliga historia.

Vi behöver koncentrera oss på

att lära känna varandra

– att visa öppenhet.

Olikheter i religionerna

är en värdefull rikedom.

Det är inget negativt.

Ottomanernas välde i historien

representerar inte islam.

Det våld som äger rum idag

representerar inte islam.

Om inte vi kristna hade tillåtits leva

sida vid sida med muslimerna

hade kristendomen försvunnit från Orienten

redan vid islams begynnelse.

Han är inget unikum. Hans syster är nunna och i den skola hon leder är majoriteten av eleverna muslimer. Hans brors samtliga vänner i Aleppo är muslimer: Och det är normalt – i Syrien.

Låt oss stanna i Syrien hos Jacques Mourad en stund: Den blandade populationen i samhället Qaryatayn, inte långt från Palmyra, som levde i grannsämja, väckte hans sociologiska intresse för att först starta en dotterkommunitet just där. Han hade ställt sig frågan: Hur lyckas ett fåtal kristna leva bland alla dessa muslimer mitt i sandöknen? Hans intresse för hur människor väljer att leva sin tro; spiritualitet, avgjorde att han helt ensam började leva vad han kallar ett äventyr på denna plats. Det var här det hände. Det var här han öppnade sitt hjärta fullt ut för att älska också muslimer. I Qaryatayn delade människorna allt – oavsett religionstillhörighet: föda, arbete, fester. Kanske var det den bästa av grogrunder för att detta skulle kunna hända i honom?

Och det skedde den allra första dagen när han kom dit. Av den enkla anledningen att nu var det jag som hade ansvaret. Bara han. Öppnandet – älskandet – mognaden slår ut i blom av sig själv den där första dagen i sandöknen. Spiritualitet har också definierats som ett växande i sensibilitet inför medmänniskan, skapelsen och Gud. Och fader Jacques erfarenhet är ett paradexempel på detta. Men inte bara jag. De 250 kristna i Qaryatayn som jag levde mitt ibland öppnade sig också. Ökenväxterna blommar tillsammans, ökenhettan till trots. Han blir helt enkelt friare och gladare till sitt väsen. I mötet med honom var det tydligt.

Platsen har en klostertradition från fornkyrklig tid - med helgongrav. Både kristna och muslimer kom dit, tände ljus och bad invid graven i samhällets enda kyrka. Där finns också ortodoxt kristna och deras präst. De delade på kyrkorummet och på söndagsmorgnarna brukade de två prästerna ladda inför sina respektive mässor tillsammans – framför TV:n. De såg på några tecknade barnserier och skrattade gott.

Där i sandöknen levde han i ett och ett halvt decennium. Här blev han fader Jacques också för muslimer. Han samarbetade med imamer och shejker för hela folkets goda. Speciellt under krisen. När den kom tätnade samarbetet. Han tog emot muslimska internflyktingar i klostret. De var många och de behövde mediciner och mat. Behovet var akut. Ökenväxterna fortsatte att blomma inbördeskriget till trots. Men det är också här han själv, tillsammans med en volontär, i maj 2015 blir kidnappad av en fallang av Daesh.

Så tar han liksom sats och säger: Det är tack vare muslimerna som jag inte blev halshuggen.

Men där i instängdheten händer också något inom honom. För första gången i sitt liv blir det meditativa upprepandet av radbandets Ave Maria och Vår Fader av betydelse för honom. Gång efter annan byts rädslorna ut mot frid. Och i friden kan goda ord springa upp ur hans inre och stärka honom.

Och så var det en bön till. Den som gör hans frid bestående. Det är den bön han burit med sig sedan han vigde sitt liv till Gud: Charles de Foucaulds ”Jag överlämnar mig till dig...”. Den gör honom redo att ta emot också döden. Som kidnappad tror han att den är oundviklig. Men ju mer han älskar desto större frihet får han från materiella ting. Och där i fängelset i Raqqah som han befinner sig finns just inte mycket alls. Allt mindre styr honom negativt. Allt större andlig frihet växer fram inom honom. Sådant har skett förr i celler – under den mänskliga historiens gång.

Fängelset blev så småningom utbytt till en husarrest i Qaryatayn. Husarresten äger inte rum hemma i kommuniteten invid det delade kyrkorummet. Det, inklusive helgongraven, hade blivit nedbrunnet och förstört av grävskopor – för att skapa rädsla. Han delar husarresten med byborna som under sommaren också blivit tagna till fånga. I Qaryatayn fanns bara de kristna kvar – jihadisterna förutom. Från husarresten lyckas de rymma.

Efter totalt 143 dagar av fångenskap blev han så befriad igen. Denna gång till det yttre. Kanske var det också tack vare den inre befrielsen som han kunde nå den yttre befrielsen. Hans inre frihet hjälpte honom att nå yttre frihet. De muslimer som hjälpte dem att fly, hade själva tidigare fått hjälp.

De 250 kristna som bott i Qaryatayn finns nu utspridda som internflyktingar och utomlands. Men behovet av att fly begränsar sig inte till flykt från kriget – som i fallet med Qaryatayn-borna. Skälen är även frihet, mänskliga rättigheter, ekonomi och vatten – liv.

Hans erfarenhet av inre frid kvarstår. Den har grundat honom i det egna varats allra innersta - inkarnerat honom i Kristus så till den milda grad att han har gett sig i kast med den yttre freden:

För att nå fred i vårt Mellanöstern, försöker man få oss att tro att det handlar om ett religiöst krig, men det är faktiskt hur tydligt som helst; det är ett krig vars intressen framför allt är geopolitiska och ekonomiska och vi, människorna i dessa länder; Irak, Syrien, Libanon och Palestina – det är vi som får bära bördan. Han säger det utan minsta tillstymmelse till att se sig som ett offer. Han vet i båda panna, mun och hjärta att han är oändligt älskad och kärleken bär honom och den kommunitet han varit med om att grunda. De vågar älska också de som benämns som fienden och de vill dra sitt strå till stacken:

Är inte tiden inne nu för att ta beslut om att stoppa detta krig?

Vinterkvällen har hunnit bli sen i flyktinglägret i irakiska Kurdistan. Sprakandet på telefonledningen har intensifierats och det är inte helt lätt att höra vad han säger. Men så tar han sats igen för att uttala något viktigt. Han får säga det två gånger för att alla orden ska nå fram till Sverige:

Hade vi börjat med religionsdialog 20-25 år tidigare

hade vi inte haft krisen i Syrien idag.

När uppkopplingen bryts och sprakandet upphört, dyker ett minne från Qaryatayn upp. Han står i en liten oas utanför ökensamhället. Fullmånen fullkomligt vräker ned sitt strålkastarljus på de boendes odlingar. Vi står under ett fikonträd. Frukterna är mogna och glänser i den högst naturliga nattbelysningen. Abouna Jacques säger inbjudande med ett brett leende: Plocka frukt. Nämen det går väl inte. Det är ju inte vår frukt – inte vårt fikonträd. Tag och ät. Frukten är allas.

Hade vi börjat med religionsdialog 20-25 år tidigare

hade vi inte haft krisen i Syrien idag.

Är inte tiden inne nu för att ta beslut om att stoppa detta krig?

Frukten är allas.

Susanne Grimheden