Civilsamhället i Israel och Palestina behöver fortsatt stöd

Det är precis 50 år sedan jag kom hem från Jerusalem efter min första tid där. Jag hade varit stipendiat på Svenska teologiska institutet sedan början på året och ägnat sommaren åt att vandra och lifta omkring i hela landet. Så här skulle det nog förbli. Ockupationen var efter sex år ett faktum. Ett par dagar efter min hemkomst var kriget ett faktum just på Försoningsdagen. Totalt överraskande för både armé och underrättelsetjänst i Israel.

Jag klarade mig, sa rörmokaren, som monterat rören på institutet, när jag mötte honom på gatan ett år senare. Lev Schwartz, den förre rådgivaren till Golda Meir som gett upp sin politiska karriär och startat en fredsrörelse som byggde på kulturella möten mellan israeler och palestinier lyckades jag aldrig hitta. Han som fick mig att tro på att fred ändå är möjlig.

Jag har tvivlat många gånger sedan dess. Men de som fått mig att ändå inte ge upp är en mängd palestinska flickor i Betlehem som gått på Den Gode Herdens svenska skola där.

”Skolan är den plats där min dröm om fred föddes”, sa en av studenterna på skolan i sitt tal till lärarna. Jag frågade efteråt om hon trodde att drömmen kunde bli sann. ”Vad är alternativet?”, svarade hon retoriskt.

I 35 år har jag varit engagerad för Den Gode Herdens skola som Svenska Jerusalemsföreningen stöder. I dag har vi beslutat skicka pengar så undervisningen kan skötas digitalt då barnen inte kan komma till skolan. Och medan jag skriver detta på tåget från vårt sammanträde hör en god vän av sig som är israel, boende i Sverige, och undrar om han ska ta med sig några ”chromebooks” till skolan i Betlehem, som kanske finns över på hans skola här efter pandemin. Han ska försöka åka ner och se hur hans familj har det.

Rektorn i Betlehem skickade ett ljudmeddelande då man hör raketer och bomber i bakgrunden då hon säger att de inte står bakom det som Hamasmilisen gör. ”Vi på privata och kristna skolor undervisar våra barn om fred och icke våld och vill bara leva ett normalt liv utan att behöva oroa oss för våra barns framtid.” I nästa meddelande skriver hon att hennes egna barn är skärrade och den yngsta, nio år, frågar om inte mamma kan ta dem därifrån. Flykten från Betlehem har hänt förr.

Nu behövs det mycket stöd för att hålla fredsundervisningen i gång. Skolor för fred finns både i Israel och Palestina. Nu är inte tid att i munväder spela ut de ena mot de andra utan stödja alla goda krafter på vilken sida av muren de än finns.

Stöd till civilsamhället i både Israel och Palestina är nu viktigare än någonsin.

Vad är alternativet?

Jan-Olof Johansson
Biskop emeritus, ordf i Svenska Jerusalemsföreningen