En anomali om riksdagspartierna skulle lägga sig i ett privat företag

Centern gör gemensam sak i Smålandsposten 25/7 med Jimmie Åkesson när de ansluter sig till Socialdemokraterna genom att göra Svenska kyrkan till ett partipolitiskt redskap.

Först som sist ska sägas: Svenska kyrkan ska styras av sina egna förtroendevalda, frivilligkrafter och anställda lika självklart som att ett privat företag styrs av sin egen styrelse bestående av förtroendevalda och anställda, vilket vore en anomali om riksdagspartierna skulle lägga sig i.

Nomineringsgruppen Borgerligt alternativ står självfallet fritt från partipolitisk inblandning liksom många andra nomineringsgrupper runt om i Sverige.

Man törs förmoda att de i kyrkan verksamma centerpartisterna hade haft full möjlighet att argumentera för alla de förändringar man räknar upp som ett resultat av deras verksamhet de senaste decennierna utan att åka snålskjuts på moderpartiet.

Det är dock lätt att hålla med Jimmie Åkesson, när han i Kyrkans tidning säger att Svenska kyrkan ska ha två spår: Tro och tradition.

Men det finns ett tredje spår som är lika viktigt: Framtidsutveckling. Det handlar lika mycket om teologin som till exempel musiken och övrig kultur. Den institution som låter sig nöja med att förvalta traditionen blir snart själv en relik.

Jimmie Åkesson (SD) säger vidare i artikeln att ”om vi skulle koppla isär partiet och de kyrkopolitiskt engagerade skulle vi sända ut signalen att kyrkan inte är viktig för oss.” Exakt det argumentet skulle kunna användas för sin motsats: Om man skulle koppla isär partiet och de kyrkopolitiskt engagerade skulle vi sända ut signalen att man måste göra ett personligt ställningstagande för kyrkans verksamhet.

Genom att Borgerligt alternativ står fritt från något riksdagsparti krävs ett personligt engagemang för Svenska kyrkan och dess verksamhet genom medlemskap i någon av nomineringsgrupperna. För vår del var detta en självklarhet inför senaste kyrkovalet när Moderaterna beslöt att inte ställa upp i kommande kyrkoval.

Så bildades Borgerligt alternativ, men sedan dess har också medlemmar från andra borgerliga riksdagspartier anslutit sig till oss.

Centern säger i intervjun ”För några nomineringsgrupper … verkar detta [att inte vara beroende av ett riksdagsparti] vara den viktigaste frågan”. Den som följt Borgerligt alternativ till exempel i Växjö pastorats kyrkofullmäktige kan konstatera att vi hittills varit synnerligen aktiva. Det syns till exempel på antalet motioner beträffande kyrkans inre arbete vi lämnat till kyrkofullmäktige såväl som stiftsfullmäktige.

Centerns aktiva engagemang har däremot lyst med sin frånvaro. Och från Sverigedemokraterna har av naturliga skäl inte synts någonting alls.

I debattartikeln 25/7 gör Centerns företrädare stor sak av de nomineringsgrupper ”som anser sig opolitiska”. Det är oss veterligen ingen nomineringsgrupp som anser sig vara opolitisk. Däremot oberoende av partipolitiken. Därvidlag är det som Olof Palme en gång sa, nämligen ”politik är att vilja”. Och att vilja utveckla Svenska kyrkan är sannolikt alla nomineringsgruppers ambition. Men begreppet ”nomineringsgrupp” är skapat för att särskilja oss från de politiska partier som verkar i kommun-, region- och riksdagspolitiken.

Nej, det är inte omsorg om Svenska kyrkan som gör att Socialdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna klamrar sig fast i kyrkan. Det kallas maktbegär – makt över till exempel kyrkans tillgångar.

Tydligare än statsminister Stefan Lövfens intervju i Kyrkans tidning kan det inte uttryckas: Man vill bland annat styra förvaltningen av kyrkans egendom och inre angelägenheter. Men när man läser Jimmie Åkesson är det dessutom lätt att läsa in hans rädsla för att kyrkan ska utvecklas. Och när man läser centerns debattinlägg inser man att det är lättare att vara ansluten till ett politiskt parti med dess alla resurser och tankesmedja än att arbeta av egen kraft och vilja.

Det är en nåd att stilla bedja om, att (s), (c) och (sd) inser att det är dags att kasta loss banden till Svenska kyrkan.