En inbjudan måste också uttydas

Förkunnelsens metaforer har alltmer övergått i metafor-ism. En utveckling som föga uppmärksammats men som fler och fler uppfattar som en förlust av förkunnelsens djup till förmån för en mer allmänreligiös betraktelse som inte förmår förmedla trons hemspråk.

Traditionella metaforer om herden, vägen, sanningen och livet, och om en slagen vid vägen med associationer till vad ett liv i Kristi efterföljd innebär, byts mot en metaforism där bilden slutar i antydan och anknytning men aldrig övergår till omvändelse, en inbjudan till djupare överlåtelse, och ett fördjupat sakramentalt liv och bön.

En allmänmänsklig och terapeutisk må bra-tillämpning av positiva metaforer som tillit, vara sedd, närhet eller vila blir metaforismens schema för utläggningen.

När trons konsekvens blir huvudsak klingar inte de bibliska associationerna och evangeliets budskap med i tolkningen. Trons insida och ett liv i tro och helgelse, som fortsättning och förutsättning för bildens utmålade vila, tillit, tystnad och erfarenhet av att vara buren får ingen näring att fördjupa den bild som avbryts när scenen målats med hjälp av metaforer som anknyter till det allmänmänskliga.

Utan vetenskapligt verifierbara belägg vågar jag tesen att de metaforer/bilder som används idag av ljus, vatten, kärlek, närvaro, tillit, död och liv med flera antagit metaforismens dräkt; det vill säga metaforer på allmänningen som förutsätts självklart vara avläsbara som ingångar till tillväxt i kristen tro och förståelse av evangeliet här och nu. En öppen yta, privat och utan centrum och periferi ersätter tolkningsgemenskapens arv.

Oftare och oftare blir avsaknaden av uttryck för behovet av omvändelse, om vägen vidare och om tillägnelsen hängande i luften efter det att metaforen utlagts. Det framstår som om det bara handlar om att förmedla en bekräftelse om att Gud möter i allt och att kristen tro inte ställer några krav på avgörelse, livsförnyelse, bön och ett sakramentalt liv för växt och mognad.

Metaforismens högtid i kyrkoåret är Allhelgonatiden. Det finns inte en hemsida med självaktning som då inte excellerar i metaforer över ljuset, döden och livet. Men det lilla stickordet att Jesus Kristus är uppståndelsen och livet är (oftast) mycket dolt.

Svenska kyrkan har kommunikationsmanualer och är väl rustad med kommunikatörer. Diskuteras metaforism som fenomen bland dessa? Ingår det i kyrkostyrelsens och domkapitlens riktlinjer för fortbildningar? Eller är Svenska kyrkans utgångspunkt den öppna ytans teologi – inbjudan utan uttydning, med en kvardröjande tyst utgångspunkt, att Svenska kyrkan fortsatt är en folkkyrka med en i folket latent kunskap om trons fundamenta, varför anknytning på skapelseplanet är kungsvägen i mötet med folket?

I mer klassisk teologi finns en tanke om att tro kommuniceras utifrån ett mönster som kan kallas nådens ordning, där efter kallelsen/inbjudan följer tillägnelse/mottagande.

I en tid när klangbottnen för förkunnelsen i folkkyrkan är kring 50 procent tillhöriga håller inte metaforismen som grund för en kyrkas trovärdighet, som vill vara ett evangeliserande/missionerande trossamfund. I den brytningstid vi nu lever i är det en kallelse att fördjupa och förtydliga vad nåden inbjuder till, ett mottagande av Kristi gåva och ett fördjupat liv i hans efterföljd. Den billiga nåden är obarmhärtig mot oss alla, menade Dietrich Bonhoeffer.

Björn Fyrlund, komminister em., teol. dr