Äntligen fick medierna något annat att skriva om. En katolsk lekmannasuck, uppsnappad inför söndagsmässan, uttryckte en känsla av tacksamhet inför vulkanutbrottet på Island. Äntligen handlade inte alla debattprogram på tv om pedofilpräster och mörkande biskopar i katolska kyrkan.
Men askan skingrades och så var det dags igen. Nya övergrepp och mörkläggningar upptäcks i Sverige. Biskop Anders Arborelius medger att han inte gjort vad han borde ha gjort och därför eventuellt måste avgå.

Tar det aldrig slut, är en vanlig katolsk reaktion inför varje nytt avslöjande. Nej, det tycks aldrig ta slut. Pedofilskandalerna har pågått i 25 år, sedan de första utbrotten i USA. Sammantaget handlar det om tusentals barn, hundratals präster, tiotals biskopar och miljarder i skadestånd.
Och även om vulkanaskan från Island stundtals skänkt världens katoliker efterlängtad medieskugga, så ser vi inte slutet på pedofilskandalen, kanske inte ens början till slutet. Möjligen ser vi slutet på början av den största omvälvningen i katolska kyrkan sedan avlatskrisen och reformationen.
Det värsta är naturligtvis de sexuella övergreppen på barn och ungdomar. Men störst konsekvenser in i framtiden kommer biskoparnas mörkläggning att få.

Systemlojala katoliker har försökt ursäkta övergreppen med att det förmodligen inte är värre i katolska kyrkan än i andra kyrkor och på andra arbetsplatser, kanske till och med bättre.
Det är ett eländigt försvar. Som om det som hänt nästan inte hänt därför att det också hänt någon annanstans.

Men att så många biskopar, inklusive påven, mörklagt eller bidragit till mörkläggning av pedofilskandalen har förskingrat en mycket stor del av kyrkans förtroendekapital – både inåt i kyrkan och utåt mot världen.
I bästa fall framtvingar förtroendeförlusten reformer. Först i attityd. När Wiens ärekbiskop och kardinal Christoph Schönborn nyligen firade mässa i Wiens Stefanskatedral tillsammans med den inomkyrkliga reformrörelsen Wir Sind Kirche var det ett tecken i tiden.

Wir Sind Kirche bildades i Österrike efter den stora pedofilskandalen 1995. Då uppdagades det att den österrikiske kardinalen och benediktinmunken Hans-Hermann Groër under sin tid som abbot förgripit sig sexuellt på noviser. Sedan dess har reformrörelsen Wir sind Kirche spridits runt om i världen och finns nu representerad i drygt 40 olika länder.

När kyrkans makthavare ser sig tvungna att tala med oppositionen, alternativt finner en möjlighet att göra det, kan attitydförändringen skapa ett reformklimat och kanske till och med övergå i handling.
Då handlar det inte om celibatet, men delvis om tvångscelibatet. Ingen blir pedofil av att leva i celibat. Men tvångscelibatet kan göra prästämbetet lockande för unga män med sexuella problem.
Dessutom uttrycker tvångscelibatet tillsammans med diskrimineringen av kvinnor, förtrycket av homosexuella och preventivmedelsförbudet en fullständigt föråldrad och ovetenskaplig syn på kön och sexualitet.

Givetvis måste tvångscelibatet avskaffas. Men det räcker inte. Ett steg i rätt riktning vore att präster som är positiva till kvinnliga präster och homosexuellas likaberättigande inte på grund av detta utesluts vid rekrytering av biskopar.
Verkliga reformer på djupet förutsätter att katolska kyrkans totala klerikalisering bryts.
Kyrkan styrs av påven som ett medeltida, enväldigt feodalt kungadöme. Och i varje stift manifesteras samma envälde. Stockholms stift påminner därvidlag starkt om det karolinska enväldet. Biskopen kan ta råd om han vill. Men han behöver det inte.

Nu har enväldet i kyrkan nått vägs ände. Ingenting kan tydligare illustrera behovet av reformer i kyrkans organisation och maktförhållanden än mörkläggningen av pedofilskandalerna.
En demokratisering med åtskiljande av olika maktsfärer är absolut nödvändig. Likaså jämställdhet mellan män och kvinnor och accepterandet av hetero- och homosexualitet som jämbördigt och gott i sig. Vatikanens vanföreställning att ”varje äktenskaplig akt per se måste vara öppen att ge livet vidare” är ett övergrepp av celibatära män mot Gudsfolkets trosmedvetande. Låt i stället inomkatolska organisationen Catholics for Choice visa vägen.
Samvetets överhöghet måste få manifesteras i yttrandefrihet utan sanktioner. Bara så kan katolska kyrkan åter komma i dialog med sin egen samtid och återfinna glädjen och optimismen från Andra Vatikankonciliets upprop Aggiornamento.

Gert Gelotte
journalist

Irène Nordgren
leg psykoterapeut