Slutreplik. Tystnaden från officiellt kyrkligt håll har varit bedövande på förslaget att fasa ut de politiska partierna från kyrkans ledningsorgan, anser debattör Gunnar Hyltén-Cavallius.
Eliten vill inte att makten ska ifrågasättas. Den uteblivna reaktionen kan samtidigt tolkas som simpel härskarteknik. Däremot har några inlägg kommit från före detta kyrkopolitiker. Erik Lundgren (S) känner inte igen sig i min lägesbeskrivning i Kyrkans Tidning nummer 22/2016. Han har inte upplevt att partierna lämnat traditionellt kyrkliga grupper i sticket. Kanske beror det på närblindhet. Befängt är påståendet att kyrkopolitikerna inte skulle bestämma om gudstjänsternas innehåll. Se bara på det trendriktiga inklusiva språket.
Lars Hjertén (M) gissar däremot att partilistor successivt försvinner, Kyrkans Tidning nummer 23/2016. Han representerar ett av de politiska partier som ändå ställer upp i kyrkovalen under beteckning av typen ”X-partister i Svenska kyrkan”. Man vill inte helt släppa kyrkan fri.
Bengt Olof Dike var tidigare moderat kyrkomötesledamot. I ett inlägg om mediegranskning, Kyrkans Tidning nummer 24/2016, frågar han om partierna ska förbjudas att ställa upp i kyrkovalen. Nej, men man borde därifrån förvänta en etisk medvetenhet att låta kyrkan vara kyrka och inte – som den avgående prästen Håkan Sunnliden uttryckt det i samband med sitt avsked från tjänsten – ”politikens förlängda arm”.
Intressant är Dikes fråga till systemkritikerna varför partiernas listor ”hittills har samlat övervägande flest antal röster”. Kan det inte vara så, att vi svenskar allt sedan Gustav Vasa i regel följsamt underordnat oss staten och att många fortfarande uppfattar Svenska kyrkan som en del av den statliga apparaten? En naturlig följd blir då att många stöder det egna partiet också i kyrkovalet.
Förre gruppledaren Olle Burell hade hyllat kyrkomötets beslut att säga ja till samkönade äktenskap (se debattstarten i Kyrkans Tidning nummer 21/2016). Jag anser att detta var ett historiskt misstag. Kyrkan har därefter allt mera bakbundits. Det är nu mycket svårt att det allra minsta invända mot den accelererande normkritiska filosofin.
Glädjande nog har på senare tid allt fler röster hörts som pekar på en nödvändig förändring av kyrkans ledningsstruktur. För det är ett demokratiskt underskott med bara cirka 13 procent röstande av alla röstberättigade i kyrkovalet. Anpassligheten gör kyrkan kraftlös och föga attraktiv; vi talar ju om en förtroendebransch. Ska Svenska kyrkan återfå en trovärdig roll för och med vårt folk, måste snart något ske.
Gunnar Hyltén-Cavallius
komminister em
LÄGG TILL NY KOMMENTAR