Ingenting är viktigare än att samlas till högmässa

Läste härförleden i Kyrkans Tidning att det finns forskare som ifrågasätter att Svenska kyrkan satsar på gudstjänsten som den viktigaste verksamheten. Orsaken till ifrågasättandet är att så få besöker söndagens huvudgudstjänst.

När det gäller kyrkogång är läget katastrofalt med så gott som tomma kyrkor på många håll. Antalet besök i huvudgudstjänsten var i Sverige 7 088 535 år 1998 och 3 895 657 år 2017. Det är en mycket stor minskning under en tjugoårsperiod. Mellan åren 2019 och 2022 har antalet gudstjänstbesökare minskat med 40 procent. Det är djupt oroväckande.

Är lösningen på problemet att satsa mindre på gudstjänstverksamheten? Nej, tvärtom! Av församlingens fyra huvuduppgifter - att fira gudstjänst, att undervisa, att utöva diakoni och att bedriva mission - är ingenting viktigare än att samlas till Högmässa om söndagarna. Om det inte finns gudstjänstfirare på en ort, finns det heller ingen församling i egentlig mening, ingen kristen församling.

Ett säkert sätt att avfolka kyrkorna är att sammanlysa gudstjänster. Om man i ett distrikt med tre kyrkor bara firar gudstjänst i en kyrka, kommer det vanligtvis, för att inte säga alltid, färre deltagare än om man hade firat gudstjänst i alla tre kyrkorna och hade lagt samman antalet. Många stannar hellre hemma en söndag än åker till grannkyrkan. Därför: Öppna upp alla stängda kyrkor på Herrens dag och fyll dem med besökare! Låt pastoratets anställda arbeta om söndagarna! Givetvis måste lagarna om arbetstid gälla även inom kyrkan. Men utan tvekan kan långt flera vara i tjänst om söndagarna inom lagens ram än vad som är fallet idag. Människor måste medvetandegöras om varför det finns en vilodag. Fortfarande har söndagen röda siffror i flertalet almanackor och kalendrar trots att den stora majoriteten inte skiljer på vardag och söndag.

Men fyll också gudstjänsterna med rikt innehåll! I varje gudstjänst skall Jesus vara i centrum. Bibelns Jesus, den för oss korsfäste och uppståndne. Lag och evangelium skall predikas. Inget svammel. Ingen lätt- och lagom kristendom. Inget slätstruket. Inget inställsamt. Ingen förnekelse. Inget kåseri. All förkunnelse skall vara i överensstämmelse med Bibeln, Guds Ord, och sakramenten skall förvaltas i enlighet med Kristi instiftelse. Detta lovar prästkandidaten i prästvigningen. Varje gudstjänstfirare skall få andlig föda och gärna komma tillbaka för att höra Herrens Ord och för att fira nattvard. Sann förkunnelse berör. Väcker. Ger styng i hjärtat. Griper tag i åhöraren. Ger mersmak. Herrens Ord tröstar, lär, förmanar och varnar.

I gudstjänsten skall deltagarna rustas för att möta medmänniskor i missionens tjänst under veckan – arbetskamrater, skolkompisar, grannar, föreningsmedlemmar, släktingar och vänner. Varje kristen är kallad till att vara ljus och salt i världen. Att evangelisera. Att vara ett Kristusbrev. Att peka på Guds Lamm, som tar bort världens synd. Att inbjuda till gudstjänster i ande och sanning: - Kom och se!

Det är också nödvändigt, med tanke på det allvarliga kyrkliga läget i Sverige, att anställa missionärer. Kyrkans Tidning vimlar av annonser gällande lediga tjänster i pastorat och församlingar. När såg du en annons om att en församling söker missionärer? Det lär aldrig ha förekommit. Jag har aldrig sett det. Vårt land är det mest sekulariserade, förvärldsligade och avkristnade landet. Ropa till levande Gud om missionärer! Ställ Dig till förfogande när Herren sänder Dig!

I gudstjänsten skall också ges verktyg för att undervisa. Inte minst egna barn och ungdomar samt andras om tillfälle ges. Men också vuxna människor som du möter med frågor om kristen tro. Var beredd att ge skäl för din tro! I gudstjänsten får du styrka och kraft till att älska din nästa. Det är viktigt att bära varandras bördor. Att kunna dela medkristnas både glädje och lidande. Så fungerar lemmarna i Kristi kropp, i kyrkan, om församlingslivet är som det är tänkt.

Vid anställningar är det angeläget att förvissa sig om att kommande medarbetare gärna finns med i den gudstjänstfirande församlingen. Det gäller alla kategorier av tjänst. Det kan bli djupt problematiskt med anställda som bara är i kyrkan när de är i tjänst, men som aldrig möter upp i gudstjänsten på lediga söndagar. Alla anställda måste dra åt samma håll och medverka till medmänniskors frälsning. Att inte bara själv vandra på den smala vägen, det eviga livets väg, utan också med bön och vittnesbörd visa på Jesus och få medvandrare till Himmelen.

Det är också viktigt att samtliga kyrkopolitiker inte bara hittar dörren till sammanträdeslokalen utan först och främst porten till Guds Hus. De, som sällan eller aldrig går i kyrkan, skall självklart inte bestämma över dem som firar gudstjänst. Hur skulle det se ut och upplevas samt vilka följder skulle det få, om de, som är okunniga och ointresserade av fotboll, ja, kanske till och med motståndare till fotboll, väljs in i idrottsföreningars styrelser? Låt bekännande kristna, som älskar Jesus och är brinnande i anden, fatta beslut som gäller kyrka och församling! Även på stiftsnivå och i kyrkomötet. Bort med all partipolitik när det handlar om kyrkan! Tyvärr har partipolitiseringen i Svenska kyrkan ökat efter ändrade relationer mellan kyrka och stat. Det borde ha blivit tvärtom.

De många förändringarna när det gäller gudstjänstordningar, bibelöversättningar och psalmer har inte bidragit till att antalet gudstjänstbesökare har ökat. Det finns för många alternativ i kyrkohandboken både när det gäller typ av gudstjänst och variationsmöjligheter i samma slag av gudstjänst, vilket gör att en gudstjänst i en kyrka kan vara helt olik en gudstjänst i en annan kyrka.

Det är viktigt att känna igen sig när man kommer till kyrkan. När jag konfirmerades år 1967 och när jag på egen hand ledde min första gudstjänst efter att ha fått venia, tillstånd att predika av biskopen, Tredje söndagen i Advent 1974, 21 år gammal, var ordningen för Högmässa med eller utan nattvard i stort sett densamma överallt i alla Sveriges kyrkor. Alla gudstjänstbesökare kunde känna sig trygga oavsett vilken kyrka man besökte. Det var 1942-års kyrkohandbok som gällde. Ett gammalt, men kraftfullt och mustigt, språk.

Samma märgfulla språk var det i textläsningarna. 1917-års bibelöversättning användes. Jag har inget minne av att jag som nykonfirmerad 14-åring reagerade negativt på det högtidliga språket. Tvärtom! Jag fortsatte att gå i kyrkan varje söndag. Varje juldag fick jag höra orden: ”I samma nejd voro då några herdar ute på marken och höllo vakt om natten över sin hjord. – Varen icke förskräckta. Se, jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket. Ty idag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är Messias, Herren. Och detta skall för eder vara tecknet: I skolen finna ett nyfött barn, som ligger lindat i en krubba.” (Lukas 2:8-11)

Jag menar självklart inte att man skall gå tillbaka till det gamla språket med de särskilda pluralformerna för verben och med svårförståeliga ord. Gudstjänstspråket skall vara modernt och greppbart. Men det får inte vara banalt, platt och uttryckslöst. Man behöver inte förstå allt i liturgin på en gång. Det finns något som heter att lära sig och att växa in i.

Måtte det bli ett upptäckande av söndagens huvudgudstjänst för alla boende i Sverige! Då kan kyrkorna fyllas inte bara en gång varje sön- och helgdag utan flera gånger. Undrens tid är ej förbi.

Jan-Åke Karlsson,
kyrkoherde emeritus,
Broby