Krossa normer i gudstjänsten för en öppnare kyrka

Vi har ett enormt privilegium att få vara engagerad i en organisation (Svenska Kyrkans Unga) som verkar för att våra medlemmar ska upptäcka varandras gudstjänsttraditioner och bredda sina perspektiv. Detta är möjligt för att ungdomar generellt är nyfikna på kyrkans traditioner och liturgi, hungriga på kunskap och villiga att skapa en egen bild om vad deras smaker är. Där behöver kyrkan, allra mest den individuella församlingen, möta de ungas behov.

Idag ligger makten att bestämma kyrkans liturgi hos arbetslaget, allra mest hos präster och en del musiker. Detta i sin tur leder till att liturgin under gudstjänsten kan bli hur varierad - eller ovarierad som helst. I avsaknaden av variation kan det odlas fördomar och tycken mot vissa typer av liturgier som i vissa fall avfärdar stora delar av vår liturgi som onödigt from eller icke from. Hur kan vi skapa ett inkluderande gudstjänstliv som utmanar normerna och gör att man känner sig hemma, oavsett vilken kyrka man väljer att gå i? Här är lite tips från oss:

Ett av de viktigaste verktygen finns i vår trogna agenda. Sedan en ganska kort tid tillbaka har många församlingar lagt ordförklaringar till de gamla namnen för våra olika mässmoment - det tycker vi är bra! Vi har i första hand bevittnat många unga som funnit detta till hjälp och förstått mässan på ett helt annat sätt, som också har skapat intresse att fördjupa sig ännu mer i liturgi.

I vår agenda finns en av de starkaste indikationerna på hur öppna kyrkan är för variationer i liturgin. Bland annat gäller detta asteriskerna, som indikerar när församlingen bör stå upp. När en församling tar bort en asterisk verkar den göra det helhjärtat, den ska bort utan något mellanting med parenteser. Detta är problematiskt, på flera sätt. Inte bara gör det att en som till exempel prefererar att stå upp under nattvardsbönen känner sig helt fel ute mitt i en sittande församling, med den borttagna asterisken i agendan som skriven regel.

Det andra problemet är att församlingen också fostrar en ny generation kyrkobesökare som etablerar denna regel som den “enda rätta”. Inte bara den enda rätta, det är också det enda alternativet som finns fram tills dess att en ny tradition exponeras för dem. När de väl ser nya traditioner kommer det som en smärre chock, och reaktionen brukar ofta vara dömande, “varför gör hen sådär?” som bara skapar onödiga motsättningar inom vår stora gemenskap. Sannerligen, vi säger er: fram med parenteserna! Under nattvardsbönen, under sista psalmen, under dagens bön, var det nu än kan komma att behövas. Bara möjligheten att göra båda skapar så många friheter och framför allt en trygghet att göra så som ens egen övertygelse säger.

En annan viktig sak i agendan som knyter väl an till ordförklaringarna: Hur gör man som besökare under de olika mässmomenten? Jag har många gånger sett följande fritext under nattvardspunkten:

Du kan ta nattvard genom att sträcka fram händerna, du kan också önska om Herrens välsignelse genom att lägga höger hand på vänster axel.

Vi har dock inte sett en agenda som har med följande fritexter, till exempel “Under välsignelsen kan man sträcka fram händerna som är ett tecken för att ta emot” eller “Under nattvardsbönen kan man buga för att visa vördnad mot sakramenten”. Bara att det står i agendan visar man som församling att sådana traditioner förekommer och visar att det är okej att göra så, utan att framföra det som ett absolut tvång. Bara en sådan liten fritext skapar också en enorm trygghet.

Våra två sista punkter behandlar variation. Dels att variera mäss-serier. Detta är viktigt för de församlingar som inte har särskilda serier för jul, faste, påsktiden osv. Vi ser det som en absolut nödvändighet att dels kunna flera serier, framför allt för att förstå kyrkoårets olika delar och dess viktiga attributer, och det är ju anledningen varför olika mässserier finns. Då behöver man variera sångerna. Denna variation finns ju utskriven i till exempel mässserie A, men liknande variationer behöver förekomma i församlingar som inte använder denna serie. Unga som gamla behöver få chansen att bekanta sig med kyrkoårets tider, och det tappar ganska mycket slagkraft att få sjunga samma kyrie och gloria under trefaldighetstid som på påskdagen.

Sist men inte minst gäller det nattvarden. Vad man än må tycka om vad som ska finnas i kalken eller bägaren så finns det en poäng med att erbjuda nattvard både i gången och vid altarringen. Den generation som engagerade sig i kyrkan under pandemin fick inte vara med om att knäfalla vid altaret, och vi har märkt av ytterst få församlingar som har återgått till att erbjuda båda alternativen efter pandemin. Som en följd av detta får vi nu unga gudstjänstfirare med en annan förståelse kring nattvarden, en förlorad mening med altarringen och högaltaret samt en minskad vördnad om sakramentet. Erbjud därför båda, och var tydlig med vad de båda betyder. I och med Jesu Kristi död på korset och templets förhänge brustet mitt itu är församlingen alltid inbjuden att komma fram till det allra heligaste i kyrkan, koret och altaret. Hindra dem då inte!

Även om vi inte ska tvinga på andra en annan tradition ska vi inte heller backa på att visa de traditioner som finns, och skapa respekt mellan dem. Vi ska inte se på varandras liturgi med onda ögon, hur ska vi då kalla oss en trygg gemenskap i Kristus? Bredda perspektiven, och krossa alla normer i gudstjänsten till förmån för en öppen kyrka!

Noa Edwardsson,
organiststudent 
Hannes Tegerstrand,
lärarstudent