Partipolitiken måste bort från kyrkan

Korta intervjutexter är ofta avslöjande. I koncentrat lyfts det viktigaste fram, medan det mindre väsentliga utelämnas. Vad hjärtat är fullt av talar munnen. I Kyrkans Tidning nummer 15/2016 utfrågas Olle Burell, avgående socialdemokratisk gruppledare i kyrkomötet.

Av tidsbrist lämnar han sin post men kommer att sitta kvar i kyrkomötet och kyrkostyrelsen. På frågan om vilka beslut han är stoltast över att ha drivit igenom svarar han: ”Beslutet 2009 att behålla vigselrätten och att säga ja till samkönade äktenskap.”

Säkerligen har Burell varit en utmärkt kyrkopolitiker, sett från partiets utgångspunkt. Han har framgångsrikt verkat för Socialdemokraternas hjärtefrågor: jämlikhet och en inkluderande hållning. Det är väl belagt i forskningen att detta partis övergripande målsättning rörande kyrkan har varit att använda den som viktig arena för den sociala ingenjörskonsten.

I sin avhandling ”Socialdemokratisk kyrkosyn” hävdar Lennart Ahlbäck att de olika kyrkopolitiska riktlinjedokumenten avgränsar sig ”endast mot sådant som uppfattas som odemokratiskt inom Svenska kyrkan, det vill säga det som i någon mening kan begränsa kyrkans öppenhet gentemot människor som söker sig till den.”

Daniel Alvunger disputerade på studien om socialdemokratisk kyrkopolitik 1944–1973 under rubriken ”Nytt liv i gamla läglar”. Han skriver: ”SAP ser det fortfarande som viktigt att engagera sig i kyrkovalen för att kunna försäkra sig om inflytande i kyrkans beslutande organ samt för att kunna motverka de bekännelsetrogna grupperna inom Svenska kyrkan.”

I intervjun talar Burell vackert om att förtroendevalda och anställda i kyrkan måste ha fokus på de många ”blygkyrkliga” och sökare. I andra sammanhang kritiseras den förmenta elit- eller prästkyrkan. Därför söker partiet majoritet i kyrkomötet och på andra nivåer för att det traditionella kristna läroinnehållet tonas ner och samtidens dominerande strävanden lyfts fram. Det viktiga är en gemenskap öppen för alla.

Problemet, för att inte säga tragiken, blir att kyrkan håller på att bli alldeles oigenkännlig. De små skaror av traditionellt kyrkliga människor som längtar efter en alldeles vanlig och uppbygglig högmässa lämnas i sticket. De är ju inte så mycket att räkna med. Det tycks vara viktigast att sänka alla trösklar för att förhoppningsvis locka nya grupper och helst söka upprätthålla antalet kyrkotillhöriga.

Resultaten blir mer och mer tydliga. Den som likt psalmförfattaren Fanny Crosby vädjar Låt mig få höra om Jesus,/ skriv i mitt hjärta vart ord, får inte sällan otydliga svar från ledande kyrkligt håll. Goda teologer med ”fel” åsikter i dagens brännande frågor hindras från prästvigning och utnämning till kyrkoherde- och biskopstjänster. Språket i gudstjänstböckerna – nu senast i kyrkohandboksförslaget – förändras, vilket innebär förskjutningar i gudsbilden.

Svenska kyrkan sägs också ”gå före” och veta bättre än man gjorde förr i etiska frågor. Det är en märklig upplevelse att samgranska kyrkoetablissemangets innovationer och de fornkyrkliga trosbekännelserna. Här är det de livsavgörande frågorna om Gud, den Treenige, och vad han gjort för att befria oss som står i fokus.

Vid millennieskiftet ändrades relationerna mellan stat och kyrka. Starka förväntningar fanns då på en fri kyrka. Tyvärr verkar banden till de politiska partierna vara starkare än tidigare. Utländska trossyskon är förbluffade över denna Svenska kyrkans styrningsmodell. Den legitima frågan till varje förtroendevald med partipolitiskt mandat på samtliga nivåer blir därför denna: Var finns den starkaste lojaliten, hos Kristi kyrka eller hos partiet?

Det är inte bara Socialdemokraterna som behöver tänka ett varv till om de ska låta kyrkan vara i reell mening fri. Centerpartiet och andra har precis samma hemläxa att göra. Vi är många som hoppas på och längtar efter en verklig förändring i beslutsmodellen. Mycket skulle därmed bli lättare för kyrkan och de människor hon möter. Det vore väl något att arbeta för inför 500-årsjubileet av den evangeliska reformationen?

Gunnar Hyltén-Cavallius

komminister emeritus, teol lic