Regeringens chockhöjning av utsläppen bygger på dålig teologi

"Vi fortsätter omläggningen av klimatpolitiken till det som är effektivt, till det som fungerar och som också skapar förutsättningar för tillväxt." Så sa finansminister Elisabeth Svantesson (M) när hon i onsdags presenterade en budget som minskar satsningarna på miljö och klimat med 250 miljoner och som enligt regeringens egna uträkningar ökar utsläppen av växthusgaser med 5,9–9,8 miljoner ton.

Detta sker efter att regeringen har beslutat att ägna ofattbara 13 miljarder kronor åt att subventionera fossila bränslen, vilket har ökat utsläppen med 4,7 miljoner ton. Både Naturvårdsverket och Klimatpolitiska rådet har påpekat att Sveriges klimatmål inte kan nås med nuvarande politik, något regeringen medger i budgeten.

Det här är ett svek av kolossala proportioner. M, KD och L lovade alla inför valet att de skulle ta ansvar för klimatet, uppfylla klimatmålen och sänka utsläppen. Sedan ägnar de 13 miljarder kronor åt att göra motsatsen. Som om det inte var nog har regeringen dessutom sänkt biståndet trots att FN har sagt att stödet för att fattiga länder ska kunna anpassa sig till klimatförändringarna behöver tiodubblas för att vi ska undvika katastrofscenarier som att två miljarder människor förlorar tillgången till dricksvatten.

Det här är alltså det finansminister Svantesson beskriver som "effektivt" och "det som fungerar". Och det är inte för att hon är omedveten om sin egen politik, hon har full koll på allt ovanstående. Jag uppfattar hennes uttalande som snarare ideologiskt till sin karaktär – ja, nästan teologiskt.

Regeringen vill få oss att tro att de för en effektiv klimatpolitik inte genom att titta på något konkret de gör, för allt det pekar på den raka motsatsen, utan genom att lyfta blicken och se på det som hägrar bortom horisonten."Förutsättningar för tillväxt" är nyckeln i Svantessons uttalande till varför hon tror att en klimatpolitik som ökar utsläppen och minskar biståndet till dem som drabbas hårdast av klimatkrisen är effektiv och fungerande. Det som kan göra ett av världshistoriens rikaste länder ännu rikare, det är vad som får oss ur krisen.

Svantesson har bakgrund i Livets Ord i Uppsala och Kristet Center i Örebro. Det är församlingar som tillhör Trosrörelsen och som har en lång tradition av rikedomshyllande framgångsteologi och där biblisk tro förstås som något som ser bortom ens nuvarande förhållanden och sträcker sig efter det osynliga och mirakulösa.

Det är en teologi som passar synnerligen väl ihop med den nyliberala ekonomiska ideologi som präglar Sveriges högerpartier: tron på evig tillväxt och att teknisk innovation kommer lösa alla miljöproblem. Dessa trosuppfattningar som gör att Moderaterna kan hävda att ”ett av de största hoten mot klimatet är att länder som Sverige underpresterar ekonomiskt.”

Man kan förstås fråga sig: om lösningen på klimatkrisen är att rika länder blir rikare, varför har klimatkrisen bara förvärrats av den ekonomiska tillväxt som ägt rum de senaste 30 åren? Varför står de rikaste tio procenten av världens befolkning för hälften av alla växthusgasutsläpp? Varför släpper den rikaste hundradelen ut dubbelt så mycket som den fattigaste hälften av världens befolkning?

Svaret är förstås att de nyliberala idéerna om att rikedom och tillväxt är lösningen på våra problem är helt och hållet falska, vilket miljöekonomer har påpekat i flera decennier. De har utvecklat nya sätt att se på ekonomin där målet är att människors behov möts samtidigt som planetens gränser respekteras. Med ett sådant perspektiv blir det omöjligt att beskriva en klimatpolitik som massivt ökar utsläppen med miljontals ton för ”effektiv” eller ”fungerande”, även om den skulle leda till tillväxt längre fram (vilket det ändå inte finns några indikationer på att satsningar på fossila bränslen skulle göra, idag är det snarare förnybara energikällor som upplever tillväxt). Till skillnad från framgångsteologin är detta dessutom fullt förenligt med hur den stora majoriteten av kyrkan historiskt, inklusive Svenska kyrkan, har sett på värderingar som enkelhet, förnöjsamhet och omsorg om de fattiga.

Kyrkan kan inte stillasittande se på medan ett av Sveriges största partier på grund av ideologiska blindlappar förstör Sveriges klimatarbete, rykte som föregångsland i omvärlden samt inte minst fattiga människors liv. Istället bör den klart och tydligt med enad röst förkunna att de idéer som ligger bakom att chockhöja utsläppen samtidigt som satsningar på klimatet minskar är en modern form av irrlära.

Micael Grenholm
Doktorand i kyrkohistoria