Svaret från Växjö ovärdigt en kyrka som tar klimatet på allvar

Växjö stifts stiftsstyrelse ska åka på resa till Rom. Med flyg. Detta fick två av Svenska kyrkans klimatambassadörer att reagera.

Med all rätt: Svenska kyrkans klimatfärdplan slår fast att resor med flyg ska ha minskat med 50 procent i antal kilometer mellan 2024 och 2027. Och det här är ingen vänlig rekommendation. Det är ett mål som Svenska kyrkan själv åtagit sig att följa; ett krav för att nå klimatneutralitet år 2030. 

Flygresor förbjuds inte helt. Men i och med att färdplanen för klimatet sätter ett högt mål utan att också definiera vem som är ansvarig för att uppfylla det – exakt var flygandet ska kapas – måste också alla som direkt motverkar målsättningen kunna stå till svars för sina nyttor och nöjen i luftrummet. Anställda som förtroendevalda. Om fortsatt flygande bland ledamöter i kyrkomötet skrev Susanne Wigorts Yngvesson nyligen i en gästledare. 

För att plocka upp den bollen – hur gick det när Växjö stift svarade på kritik om sin Romresa? 

Korrespondensen skötte biskop Fredrik Modéus, som svarade de två klimatambassadörerna med ett mejl i tre punkter. Han tackade, men förklarade att det hade varit “snyggare” att kontakta styrelsen som helhet i stället för enskilda ledamöter. 

Dessutom, menade han, kommer det att uppfattas som ”oproffsigt” av styrelsen att ge synpunkter på en ”jättestor” budget i stället för att hålla sig till klimatfrågan. 
Men, tillstod biskopen i mejlet, klimat­ambassadörerna gestaltade sitt uppdrag väl: ”lite nagel i ögat på beslutsfattare och en påminnelse om viktiga perspektiv kring klimatet”. 

Till Kyrkans Tidning säger Fredrik Modéus att han formulerade mejlet som ett informellt svar. Ett informellt svar – med tips på hur klimatambassadörerna kan bete sig lite mer formellt, det vill säga. Och säkert menade biskopen väl med sina råd.

Att mejlet sedan kom att bli stiftsstyrelsens formella svar är däremot en verklig ”nagel i ögat”.

Det är allvarligt hur stiftsstyrelsen på detta sätt avfärdar klimatambassadörernas kritik genom att ifrågasätta deras metoder. Det finns otaliga exempel på, också från Sverige i närtid, när ledande politiker utmålat oliktyckande eller aktivister som icke-demokratiska på grund av sättet de tar ställning. För att på så sätt avfärda hela deras budskap som irrelevant. Här går stiftsstyrelsen inte så långt i sitt sätt att formulera sig genom biskopens ord, men nog borde de ha bemött klimatambassadörernas kritik i sak i stället för att på formalistiskt språk helt omyndigförklara deras ärende. 

Dessutom är inte klimatambassadörerna aktivister. De må vara drivna av en hjärtefråga. Men innanför kyrkans ramar är de en nödvändig kontrollinstans. Uppsala stift och Act Svenska kyrkan har satsat tid och pengar på att utbilda dessa 30 ambassadörer, som bland annat ska hjälpa Svenska kyrkan att följa sin egen klimatfärdplan. Det borde vara i organsationens – till exempel en stiftsstyrelses – intresse att bli ifrågasatt vid beslut som står i direkt konflikt med deras egna övergripande strategier.

En fråga om avvägning, kommenterar ­sedan Växjö-biskopen flygresan till Rom i Kyrkans Tidning. Och klimatambassadörerna verkar ha nöjt sig med detta. Försöket att påverka stannade alltså vid en mejltråd.

Det är däremot, till både klimatambassadörernas och beslutsfattarnas försvar, väldigt svårt att följa en klimatfärdplan som är ambitiös utan att vara riktigt tydlig. Svenska kyrkans klimatfärdplan är behjärtansvärd, men framstår lite som ett nyårslöfte om att gå ner i vikt. Planen förstår betydelsen av höga mål, men saknar tydliga direktiv om vem som ska göra vad för att nå dem. Det är i dagsläget allas och ingens uppgift att sluta flyg. 

Då blir det uppenbarligen svårt med ansvar. Att känna det liksom att utkräva det. 

Fanny Willman, ledarskribent