Så hade kollektvädjan kunnat formuleras

”Varje människa är skapad med en inneboende kraft att förändra sitt liv, bara möjligheten ges.” (Act Svenska Kyrkan)*

Orden är hämtade ur kollektvädjan 17 juli, sannolikt i en god avsikt att bryta vårt tänkande att se mottagare av bistånd som offer, för att istället se oss alla som jämlikar i Guds skapelse. Men hur är det att sitta i kyrkbänken, och förgäves famla efter den kraften – i sig själv eller en närstående?

Just den 17 juli, 27 år tidigare, befann jag mig i sjukhuskapellet på Ängelholms sjukhus, med det minsta barn i famnen jag någonsin hållit, två dagar gammal, född en månad för tidigt och med en kromosom för mycket. Ett barn, vars liv jag då inte hade en aning om hur det skulle gestaltas, mer än att jag fick ta emot en stark erfarenhet av vad som är störst i Guds rike; nåden, tydligast uttryckt då vi är som allra svagast i oss själva.

Samtidigt var det optimismens tidevarv på området, nya pedagogiska metoder och vetenskapliga rön skulle leda till att nästan alla svårigheter kunde tränas bort, i alla fall för ett nästan vanligt liv. Försäkringskassan hakade på och villkorade vårdbidraget med dessa metoder, i lovande utsikter att slippa svaghet! Bara möjligheten gavs, bara föräldrar och närstående var flitiga. Ju tidigare, ju bättre.

Lärdomen?

Jodå, för många har förmågor gått att utveckla, med en del lysande exempel att ”allt är möjligt, bara man vill och inte sätter gränser”.

För andra är utvecklingen helt beroende av stödet i nutid, ju fler förmågor, ju större beroende. Så snart det dras undan faller man invärtes. Särskilt förändring är ångestfull.

Ändå går det att finna den största tröst i sin kyrkbänk.

Kraften i evangelium är att ingenting av detta kan skilja oss från Guds kärlek. Sådant beroende av stöd gör oss inte till ojämlika ”offer”. Nåden är mycket större än så.

Den som inte har kraften att förändra sitt liv, utvecklar istället en annan egenskap som är både svårare och viktigare. Den, som är tilliten att ta emot kraften ur någon annans hand och hjärta, att låta sig bäras utan att förlora i värde genom att känna igen det som är kärlek. Att i det samspelet – däremot – väcka upp förändringskraften i någon annan, inte minst i sin svaghetsförnekande mamma.

Säkert vill Act Svenska Kyrkan inte annat än att inkludera alla i Guds skapelseverk, även den som genom funktionsnedsättning eller psykisk skörhet saknar inneboende kraft till förändring. Att det bara handlar om en olycklig formulering. Det kunde ha varit så här: ”Varje människa är skapad att dela den nådens kraft, där vi tillsammans formar en bättre värld att leva i.”

Åsa Hagberg, författare