Var sker de bästa besluten?

En evangelisk-luthersk kyrka växer och formas underifrån genom att människor på en ort samlas kring ordet och sakramenten, i bön och tjänst. Det är så kyrkan på varje ort kan fungera som ett konkret uttryck för Kristi kropp. Det är en kroppslighet där livets alla delar hänger samman, andligt och världsligt, ekonomi och diakoni, gudstjänst och vardagsarbete. Detta sammanhang ger en bild av inkarnationen där det påtagliga och osynliga är lika viktiga och samspelar. Tar man bort någon del ur helheten kommer församlingens och den enskildes trosliv att stympas och tappa en del av sin kraft. I denna mening är den lokala församlingen suverän.

Samtidigt finns det inom ett större område med andra evangelisk-lutherska församlingar behov av samrådan, samordning och samarbete. Detta sker teologiskt principiellt genom delegation uppåt. Församlingen avhänder sig frivilligt någon eller några delar av sitt oberoende till förmån för en större helhet. I vår kyrka har det genom historien lett till formandet av stift med en biskop i ledningen. Det har lett till talet om en episkopal kyrka. Biskopens uppgifter är delegerad tillsyn av församlingarna och vigning av präster och diakoner till församlingarnas tjänst.

Den episkopala karaktären kan dock aldrig spela ut rörelsen underifrån. Båda rörelserna måste fungera samtidigt med bibehållen integritet. Med tiden har även stiften delegerat delar av sitt oberoende till en central nationell nivå. Behovet av denna nivå förstärktes när kyrkan fick ändrade relationer med staten och har blivit en maktfaktor överordnad både församling och stift.

Det finns inget konstigt i att en kyrka som vår organiserar sig på skiftande sätt över tid så länge den lokala församlingens ansvar för att ord, sakrament, mission och diakoni behålls intakt. En sådan församlings suveränitet tål dessa förändringar. Det som i varje skede måste ske är en kritisk granskning av hur tänkta förändringar positivt och negativt kan påverka församlingens funktionsförmåga. Denna kritiska granskning gäller alla delar av församlingens verksamheter och åtaganden.

Det är i ljuset av detta resonemang jag ser på förslaget från kyrkostyrelsen att bland annat samla hela lönehanteringen i kyrkan till en central instans. Jag är frågande inför tanken att en sådan nyordning svarar mot församlingens uppdrag och behov.

Den grundläggande frågan är om en så ”världslig” sak som lönehantering har någon egentlig koppling till församlingen som Kristi kropp. I princip menar jag att den har det. Den kan inte bara nedgraderas till en ”volymtjänst” som företrädare för kyrkostyrelsen gör gällande. Den utgör en aktiv del av den omsorg som församlingen ska ha om sina anställda. Ju närmre den ligger den enskilde befattningshavaren desto tydligare blir den som en viktig del av församlingens ansvarstagande och uppskattning. Det är min bestämda erfarenhet från 27 år som kyrkoherde och chef att hanteringen av administrativa frågor där lönehanteringen ingår bidrar till ömsesidigt förtroende och arbetsglädje.

Det kan kanske ledas i bevis att den föreslagna centraliseringen för somliga församlingar skulle innebära en minskning av kostnaderna för lönehanteringen. Den besparingen ska då vägas mot förlusten av närhetshanteringen av en viktig personalfråga.

Under alla omständigheter måste inordnandet i systemet ske på frivillig basis. Ett centralt, för alla församlingar tvingande beslut uppifrån vore ur alla aspekter djupt olyckligt. Hur formellt demokratiskt det än kan te sig vore det ett flagrant sätt att åsidosätta den enskilda församlingens suveränitet och det teologiska fundamentet att kyrkan växer och formas underifrån. Den typen av reformation är det vi minst av allt behöver i dag.

Hans Ulfvebrand
domprost