Vilken kyrka ska ersätta folkkyrkan?

Denna tidnings läsare bör inför kyrkovalet i september i år särskilt uppmärksamma vad som är gemensamt för de medialt frekventa kritiker, som särskilt under det senaste halvåret vänt sig emot Svenska kyrkan, dess demokratiska system och påstådda politisering.

Här några uppmärksammade exempel på underbetyget – enligt den gamla betygsskalan stora C:

-Dödsdansens lov sjöng prästen Kent Wisti i en stort uppslagen artikel i DN (9/5). Han tycker att det ”är bra” att kyrkan, som han hävdar är politiskt styrd, kommer att dö och att dödskampen kommer att vara slut om högst hundra år.

Sofia Lilly Jönsson, känd kyrkokritiker med återkommande stort utrymme i Svenska Dagbladet, hävdade några dagar tidigare, att kyrkan är en toppstyrd aktör i lobbybranschen. I en ännu tidigare Sv D-artikel (4/2 i år) drog hon slutsatsen, att fjolårets höga utträdessiffra var ”tecken på engagemang”.

En orsak till siffran är också, skriver hon, politiseringen av kyrkan.

En företrädare för nomineringsgruppen Frimodig Kyrka, Ann Långström, delar i en artikel i Sydsvenskan (11/2 i år) upp de kyrkotillhöriga i två grupper – de troende och icke troende.

”Det är de aktiva troende i kyrkan som tillsammans ska leva och verka där”, tycker hon och stänger därmed ute alla de andra, vilka också är medlemmar i Svenska kyrkan. Naturligtvis skall kyrkan enligt henne ”befrias från partipolitiken”.

Den ”befrielsekampen” väntar nu hennes nyvordne FK-frände, TV-kändisen Göran Skytte, som överraskande har städslats av nomineringsgruppen och där kandiderar till kyrkomötet. Han ger sig därmed aktivt in i en kyrka, som han har beskyllt för att vara i ”liturgisk förflackning, idog politisering på alla plan” och ”banalisering av lära och budskap” (krönika i tidningen Dagen i november 2016).

Vi får se vad han kan åstadkomma för FK och för att lyfta kyrkan ur det påstådda förfallet!

Vad är då gemensamt för dessa och även andra kritiker utöver kanonaden mot folkkyrkan?

Jo, det är den totala avsaknaden av alternativ till dess demokratiska styrning och tillförsäkrandet av alla kyrkomedlemmars rätt till inflytande. Dessvärre har Lilly Sofia Jönsson, i sin artikel den 4/2 meddelat att hon lämnat Svenska kyrkan och därmed inte får rösta i kyrkovalet. Men hon har ett uttalat anspråk, tillade hon, på att ”undervisa och utkräva ansvar”.

Men utkräva ansvar kan bara medlemmar göra.

Ingen av kritikerna tänker uppenbarligen på, eller bryr sig om, att det inte är kyrkogången och styrkan i den enskildes tro som står i proportion till inflytandet i Svenska kyrkan.

Uppdelningen av (kyrk)folket i troende och icke troende, som Ann Långström gör, är därför irrelevant – förutom att den är olämplig: vem har rätt att sätta sig till doms över andras tro och övertygelse? Det är medlemskapet i sig, och inget annat, som konstituerar möjligheten att påverka och styra Svenska kyrkan.

Det sentida skallet mot ”politiseringen” och att (nu bara tre) partier ställer upp i kyrkovalen är också märkligt mot bakgrund av att de politiska partierna under många decennier funnits där utan rabalder och reaktioner. Skall de, och ”politiskt belastade” kandidater förbjudas ställa upp i demokratiska val? Den frågan måste kritikerna av dagens allmänna kyrkoval svara på, liksom de har att presentera ett alternativ, som tillförsäkrar drygt sex miljoner medlemmar sin odiskutabla rätt att utan inbördes gradering påverka Svenska kyrkan.

Bengt Olof Dike  

Tidigare kyrkomötesledamot 1989-2005

församlingsengagerad i Lunds stift