Politik. Hur ska Svenska kyrkan styras? En gigantisk frågeställning. Laddad dessutom. Likafullt måste den ställas. Och kanske just nu, när det är långt till nästa kyrkliga val, skulle sansade samtal kunna föras.
Bakom frågan ligger bland annat den senaste tidens debatt om religiösa friskolor. Häpnadsväckande nog vill Socialdemokraterna förbjuda religiösa friskolor inte för att de är dysfunktionella utan för att de är religiösa.
Gymnasieminister Anna Ekström övertygade inte i SVT:s Aktuellt (2018-03-13). Tror hon verkligen själv på förslaget? Företrädare för Sveriges kristna råd med ärkebiskop Antje Jackelén i spetsen avfärdade det hela som naivt, märkligt och okunnigt (Svenska Dagbladet 2018-03-13).
Egentligen är det varken sakfrågan eller medie-
dramaturgin som är uppseendeväckande: att ett parti gör ett politiskt utspel om att förbjuda religiösa friskolor, som bemöts av religiösa företrädare på debattsidorna och så är samtalet igång. Sådana meningsutbyten är en självklarhet och livsluft i en demokrati.
Det märkliga i sammanhanget är att det parti som gör utspelet utgör Svenska kyrkans överlägset största kyrkopolitiska nomineringsgrupp. Det väcker frågor.
Vad menar kyrkans största nomineringsgrupp är principiellt fel med skolor som bygger på kristen grund? Hur ser man på historien där folkskola och folkkyrka vuxit fram hand i hand? Vad tycker man om kyrkans undervisande och bildande uppdrag? Vilken syn har man på individens och familjers frihet? Vad vill man med Svenska kyrkan? Och hur ser man på trons roll i människors och samhällets liv?
Väl medveten om att också ämbetslinjen kan ha sina problem, sätter denna text förtroendelinjen i fokus. Denna gång är det en partipolitisk nomineringsgrupp som genom moderpartiets utspel ställs till svars. (Principiellt hade det lika gärna kunnat vara något av de övriga partierna som deltar i kyrkopolitiken: C eller SD).
Bland de obundna nomineringsgrupperna uppkommer andra frågor. För det ligger något i argumentet att i ett val som kyrkovalet, där få röstar och där många väljare har grunda kunskaper, blir de partipolitiska beteckningarna en garant och innehållsdeklaration. Den upplysningen försvinner i de obundna grupperna vars namn och vision ofta bygger på ett enskilt adjektiv, såsom öppen, frimodig eller obundna.
För vem är Öppen kyrka öppen? För alla som tycker likadant som Herr X eller Fru Y, eller är den öppen för alla, också för dem som tycker och tror lite vad som helst? Vilka känner sig egentligen frimodiga i Frimodig kyrka? Vilka gör det inte och på vilka grunder? Och det är inte vidare klargörande när den näst största nomineringsgruppen på nationell nivå, POSK, har som innehållsdeklarerande adjektiv ”obundna”.
Hur Svenska kyrkan ska styras är ingen enkel fråga. Efter ett långt liv i både kyrkans och socialdemokratins tjänst landade Sören Ekström (1943–2017) i att partierna bör lämna kyrkopolitiken (KT, 2014-01-02). Däremot bör de kyrkoaktiva medlemmarna – i hans fall socialdemokrater – samlas under en ny beteckning ”Socialdemokrater i Svenska kyrkan” (KT, 2014-02-27). Alltså – ut med partipolitiken och in med de kyrkoaktiva partipolitikerna.
För Sören Ekström handlade detta om ”respekt för både Svenska kyrkan och partiet självt. […] Svenska kyrkans medlemmar ska inte ens behöva misstänka att det är krafter utanför Svenska kyrkan som fattar viktiga beslut om deras trossamfund genom att de har det yttersta ansvaret för utformningen av program och valarbete.”
Denna mellanväg, där man försöker hålla samman frihet från partipolitiken med innehållsdeklarationen från densamma, har redan anammats av några nomineringsgrupper: Vänstern/Miljöpartister/Kristdemokrater/Fria liberaler i Svenska kyrkan. Kanske är det vägen att gå. Kanske finns andra vägar som är att föredra.
Hur ska Svenska kyrkan styras? Det måste vara okej att fråga utan att veta. Tänk om de tematiska kyrkomötena som ska införas kunde ha detta som en samtalspunkt.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR