Kristdemokraterna står inför ett partiledarbyte och i förra veckan konstaterade valberedningen att det nu bara finns en kandidat kvar: Ebba Busch Thor. Till det yttre är skiftet en stor förändring från en man i övre medelåldern till en ung kvinna. Men det talas också om en ideologisk förskjutning längre ut på den politiska högerkanten, där mer restriktiv immigrationspolitik, starkare försvar och strängare kriminalvårdssyn kan vänta. Att Ebba Busch Thor är uppvuxen inom Livets ord med dess närhet till den amerikanska kristna högern kan säkert vara en bidragande faktor i så fall.

I sammanhanget kan det vara värt att påminna om den resa Kristdemokraterna har gjort, där partiets första riksdagsman Alf Svensson kom in på ett mandat från Centern i ett valtekniskt samarbete 1985. På senare år har det i stället talats om att det är moderata stödröster som har räddat partiet kvar över fyraprocentsspärren. Och nu kan alltså en ideologisk förskjutning ske ytterligare åt höger.

I denna resa tycks det dock ligga något av en paradox. Kristdemokraterna har, som bekant, sitt ursprung i Pingströrelsen och har länge varit det parti som tydligast har talat om vikten av kristna värderingar i politiken. Det skulle alltså vara rimligt att anta att partiet borde vara förstaalternativet för gruppen religiösa väljare, i betydelsen aktiva gudstjänstdeltagare. Men undersökningar visar att det inte är fullt så enkelt. Det är visserligen vanligt att de religiösa väljarna sympatiserar med Kristdemokraterna i vissa etiska frågor, men också att de lockas mer till Miljöpartiet i miljöfrågor och Socialdemokraterna i solidaritetsfrågor.

En slutsats skulle därför kunna vara att Kristdemokraternas ideologiska förskjutning åt höger gör dem till ett mindre lockande alternativ för vad som skulle kunna vara partiets kärnväljare. När jag vid ett tillfälle frågade partiets hittillsvarande ledare Göran Hägglund om denna paradox svarade han dock, något förvånande, att det inte heller är partiets ambition att särskilt nå denna grupp.

Nu talas det i stället om att målet borde vara att nå den stora grupp kulturkonservativa väljare som Sverigedemokraterna appellerar till. I den mån Kristdemokraterna därmed fortfarande säger sig bygga på kristna värderingar tycks det i så fall bli viktigare med kristen tro som kulturell faktor än som något substantiellt.

Än så länge kan vi givetvis bara spekulera i denna utveckling, men det är ändå värt att reflektera över hur etiketten kristdemokrati i så fall tänjs ut allt längre från sina svenska rötter, i tillhörighet och värderingar. Att strategin sedan skulle kunna visa sig vara politiskt framgångsrik är en annan femma.

Jonas Lindberg

FOTNOT:
Jonas Lindberg gör här sin debut som ledarskribent i Kyrkans Tidning. Jonas Lindberg är präst i Uppsala domkyrkoförsamling och religionssociolog. För ett par veckor sedan disputerade han på en avhandling om religionens återkomst i nordisk politik.