Kyrkan har ett gudomligt uppdrag att göra det som är osynligt synligt och visa på heligheten i det vi tror är världsligt. En gång blev Gud synlig i människan Jesus, han som fick hedersnamnet Kristus, smord till helig tjänst. Han sände ut sina lärjungar som lade grunden till kyrkan. Därför har den fortfarande en gudomlig funktion och behövs. För Guds skull, men också för sin egen. Inte för själva organisationen förstås, även om vi ibland förleds att tro det, men för innehållets. Men mottagaren av budskapet är alltid ytterst den enskilde.

Därför säger vi i mässan: ”För Dig utgiven”, inte ”för Kyrkan”. Vi själavårdar inte grupper, utan ett jag. När vi predikar gör vi det för en församling som består av enskilda individer med olika förutsättningar och behov. När predikan fungerar som bäst skapar utläggningen av Guds Ord en jag-du-relation mellan Gud och ett mänskligt Jag.

Men människan är också en social varelse, alltid insatt i ett socialt sammanhang. Det påminns vi om i fridshälsningen då vi vänder oss till våra närmaste grannar i bänken och önskar varandra ”Herrens frid”. Vi är med-lemmar i samma kropp, inte medlemmar i en förening. Mot den bakgrunden blir det minst sagt tragiskt att så många faktiskt kommer ensamma till kyrkan, sitter för sig själva, kanske sorgset lyssnar till orden om kärlek och gemenskap  – och sedan går lika ensamma hem.

Visst har vi ofta kyrkkaffe i församlinghuset en bit bort, men hur många kommer dit? Och vem vill egentligen ha kaffe mitt på dagen när magen skriker efter lunch? Då är det bättre med åtminstone en macka till kaffet i bakre delen av kyrkan direkt i anslutning till gudstjänsten. Allra bäst är förstås en kyrkbrunch med möjlighet att ställa frågor och kommentera predikan, som man har infört på en del håll. Då hänger måltidsgemenskapen samman med innehållet.
Jag eller Vi är inte frågan. Först när jaget blir en del av ett vi, och vi får bestå av unika, fantastiska, älskade jag har kyrkan fyllt sin funktion. För Guds skull.