I ”Gud är större” utgiven i fjol skriver Antje Jackelén ”den som vill arbeta för Gud gör gott i att vara flexibel – beredd på att bli överraskad – och öppen för det annorlunda.”
Den pedagogiska poängen är tydlig. Men går den in? En hel del av kyrkans inre liv präglas av rigiditet, av förnekelse och trångsynthet – en besvärande oförmåga att vara unik, bära på det som är kärnan i tro och förkunnelse.
Kyrkan ter sig som vilken organisation i kris som helst. Dess­-utom drar den ett löjets skimmer över sig om den ska vara som alla andra fast lite mindre, lite sämre, lite värre.

Vad är kärnan och det unika? Den frågan har oändligt med möjliga svar. Men för Svenska kyrkan 2012 är det dramatiska ögonblicket och den fantastiska uppmaningen: Se människan!
i högsta grad giltigt. Det ger en mäktig portal. Gud i människan och människan som en del i Gud.
Dualitet präglar Antje Jackeléns tanke. Människan – den kristne finns i gränslanden, i både-och mer än antingen-eller, vi är skapare med skaparen; teologi som är ren och absolut finns inte, den är kritisk och självkritisk.
Men vi låter människan skymmas i det som sker i kyrkan.
Vi ser organisation och maktmönster. Sedan förra våren har den stora strukturutredningen präglat tankearbetet i församlingarna runt om i landet. Fördelning av makt och effektiv verksamhet är inte att förakta. Men i det omfattande materialet försvinner människan bort, och kanske även trons kärna. Kyrkomötets beslut i höst riskerar att bara bli en förhandlingskonstruktion.  

Vi ser resurser, förvaltning och fördelning. Just nu debatterar vi mer om vilken kod som den arbetade timmen ska ha i redovisningen än vad vi gör och för vem.
Vi ser statistik och utvecklingskurvor – och riskerar att glömma vilka vi ska välkomna, möta och ta emot när spelmodellerna drar ner framtidsprognoserna mot katastrof.
Vi ser motståndaren istället för människan.  Det fästs etiketter och brännmärks. Kritik förvisso, men var blev självkritiken av? Både-och skrumpnar ihop, antingen-eller gäller.
Antje Jackelén skriver att behovet av gott ledarskap kommer att öka. Så är det. Chef-skap och befälsordning kan vi organisera fram. Ledarskap är något annat. Med en klyscha sägs det att ledarskap förtjänar man. Det krävs definitivt en förväntan att ledarskap ska utövas, det måste finnas ett mandat.
I denna ledare refererar jag till och citerar ur Antje Jackeléns högintressanta bok, hennes biskopsbrev. Hur långt har den nått ut, var diskuteras den?
Ska vi möta framtiden framgångsrikt genom att se människan har biskoparna en nyckelroll. Lärouppdraget – ledarskapet – måste få långt mer utrymme.
Detta behov förstärks när folkkyrkans fundament, den geografiska församlingen allt mer utmanas av ett medialt landskap som är nationellt, ibland globalt, där förgrundsgestalterna får uppmärksamhet och kan ta plats.

Kyrkan har en unik roll att spela.  Hur blir det möjligt att vara unik? Genom att systematiskt Se människan.
”Gud är större” tar avstamp i kristendomens inträde i Europa: Paulus möte med Lydia i makedonska Filippi. Han och hans två medvandrare hamnar i en situation som inte stämmer med deras föreställningar och principer, de ställs inför en människa, Lydia, kvinna, invandrare, handlare – envis. De ser människan - de är flexibla, beredda att hantera en överraskning, öppna för det annorlunda.
 Och så växer kyrkan.